Senaste inläggen

Av silje - 17 november 2011 12:29

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det betyder mer för mig än för dig. På ett bra sätt. Var inte rädd.

Av silje - 26 november 2010 21:10

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska surfa efter hotellrum på vita stränder och plocka fram B&J's glassburkar ur frysen. Kanske äta en lussekatt och byta kanal på TV:n. Men sedan tänker jag gå härifrån. Drygt två år får räcka. Det är lika bra, på något sätt. Sköt om er.

Av silje - 26 november 2010 13:23

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak...

Av silje - 26 november 2010 02:21

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av långa avsnitt ur böcker om djur som jag lånade på biblioteket. För att ha kvar och lära mig. Om varför kaniner ibland äter upp sitt eget bajs, och sådant. Så gick tiden och hon slutade sova över hos mig.


Därefter ville jag skaffa häst. Ett Nordsvenskt kallblod med fin man, lång svans och snälla ögon. En vallack, bestämt. Jag tog till och med med mig pappa och morfar ut i ladugården och visade hur jag hade tänkt ut allt med ombyggnationerna. Jag till och med sopade i det övergivna hönshuset, räknade ut att mockningsprodukterna kunde dumpas på den gamla "dynghövdan" och att en dörr kunde öppnas mot hagen. De sade i alla fall inte nej.


Ingen häst flyttade in, men jag drömde om ett hästpensionat. Dit kunde de gamla hästarna få flytta -  de som inte längre kunde ridas - för vi hade ändå inte de ekonomiska medlen för att låta mig gå i ridskola. I stället bodde jag på stallet i stan, köpte en egen, vit hovkrats för en del av månadspengen och lärde mig ändå hur man ryktar. Det var kallt om fötterna att stå i ridhallen och titta på alla andra lyckliga.


Sedan skulle jag läsa zoologi och jobba på djuraffären. Bodde jag inte på stallet så semestrade jag på affären. Jag tittade på fiskarna tills personalen sade till att de skulle stänga och jag svettades i ytterjackan inne hos smådjuren och fåglarna. En eftermiddag väntade jag säkert i en timme på att leveransen med råttungar skulle komma och tyckte att de var så söta, utan att se den självklara paniken i de kondensfuktiga små ansiktena.


Jag ville lära mig om naturmedicin. Om blommor, stjälkar, rötter och blad. Morfar berättade en gång om hans pappa, som hade rökt rölleka i sin pipa och att det hade hjälpt mot hosta (?). Ringblomssalva och egna hudvårdande smörjor. Groblad för såromläggning. Citronmeliss som lugnande. Jag kopierade in i min finaste skrivbok med A4-format.


Därefter skulle jag bli arkeolog, och helst egyptolog, men jag blev lite skrämd av S's mamma som sade att det var mycket att studera och svårt att få jobb. Men jag avundades hennes utgrävning av en boplats, i en by långt borta, och skrev ett arbete om Hatshepsut i skolan. Jag ritade länge Anhk-symbolen, som stod för "livet", på mina anteckningsböcker.



Sedan kom "livet". Det plattade till mitt huvud och jag visste tillslut bara att jag ville utomlands. Var som helst. Kanske tappade jag bort drömmarna bland intrycken från allt annat och världen stod stor och öppen på vid gavel. På infoteket sökte jag information om biståndsprojekt men var ändå för rädd för att åka iväg som au-pair. Djungler och barnhem lockade och någon skrev om Zapatas och deras kamp. Jag blev arbetslös och snurrade runt bland det suddiga. Sedan fick jag ett jobb, en kärlek, problem och slutade drömma.


I flytten till storstaden blev jag utanför. Spanskan blev mitt halmstrå och till slut en stor förälskelse som hjälpte mig att fördriva tiden och problemen och jag blev inkluderad i det jag stod vid sidan av. I alla fall lite. Kanske kunde jag bli tolk, men att hämma mig hade blivit en vana. Och sedan så vågade jag ju inte tala, för att jag trodde att jag var dålig. Kanske var jag bara perfektionist.


På ett sommarjobb sade någon att jag skulle passa som barnmorska. Var hon fick den idén från förstod jag aldrig, men jag nappade, läste, valde, valde bort och kom in. Och så bara hamnade jag här. På ett bananskal. Och inte alls som barnmorska, för det tror jag ändå inte att jag skulle passa som. Jag blev till den vampyr jag är, som ändå orkar ta sig upp och leka ibland.


I natt såg jag ett avsnitt om riktiga egyptologer och det kryper under huden av vällust. Nu undrar jag varför jag inte blev det själv. Eller varför jag inte åkte iväg till Var Som Helst. Eller i alla fall blev någon som jobbar med djur. Det hade jag passat som.

Av silje - 26 november 2010 01:08

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste rummet på övervåningen skulle vara mitt och vinden, samt det intilliggande rummet med snedtak, skulle vara mina syskons. Skilsmässan blev dock det faktum som gjorde att planen gick i stöpet, men i min värld är fortfarande det där ljusa, stora rummet mitt (vad Syster än må säga).


I det rummet har jag många gånger tittat på min mor när hon har somnat. Hur hon har ryckt till och låtit, bland de första, konstiga små drömmarna. Jag har nästan räknat andetag för att kontrollera att hon fortfarande har levt. Med trötta ögon har jag sett hur sjuttiotalslampan har tyckts röra sig, utan att för den skull verkligen göra det, och hur mammas näsa har växt på längden. Jag var rädd att hon var en häxa och bad till Gud, både för att hon inte skulle vara det på riktigt och för att hon alltid skulle fortsätta andas.


Där finns en liten brun fläck på tapeten efter mitt livs första näsblod och det råder en trygghet mot mörkrets monster som finns i de andra rummens, speciellt i hallens, vrår. Där har morfar överraskat mig med en tavla med guldfärgad ram som han hade köpt på auktion och där lade jag upp karriärsplaner tillsammans med min tremänning. Jag har skrivit brev till min pappa som bönfallande förklarade att jag önskade att han skickade bort unghunden Stella istället för Hawk [haok], som var den hund jag växte upp med.


I det rummet har tusentals boksidor lästs i ljus som mörker, naglar har bitits ned och hundratals brevsidor har skrivits. Jag har vaknat med julstämning och somnat efter en nyårsafton som spenderades under bar himmel på snöns skare. Där har jag också gått igenom en skrivbordslåda som låstes en gång för länge sedan. Luktat på gammalt smink, läst gamla lappar och tittat på filmstjärnekort. Jag har också halvt ätit upp en gammal godis, som jag spottade ut ganska snabbt.


I garderoben har jag försökt spela på ett dragspel medan det fortfarande låg kvar i sin låda och jag har klätt ut mig i gamla kläder. I rummet har jag också låtit kompisar sova över, nästan bråkat med S och fått ont i magen när jag hörde hur hon sedan grät tyst. Solen har strukit över min kind, månen över mitt hår, och jag har även haft ett par kära pojkar på besök. En gång för länge sedan har jag till och med irriterat hyssjat åt någonting osynligt som envisades med att knacka på innertaket en förmiddag, och därefter har jag aldrig hört något mer.


Nu ser det lite annorlunda ut där inne med mammas nittiotalsmöbler, speciellt på vårkanten med hundratalet frösådda småplantor på hyllor täckta med plast. Rummet välkomnar dock fortfarande övernattaren med svunna dofter och med silverglans i mina drömmars tapeter. Den hjärtformade kudden i neonrosa tyg med vit volang, som jag gav till morfar på en jul för länge sedan, ligger kvar på sängen. Tavlan hänger kvar på sin plats och kanske, men bara kanske, står dragspelet kvar i skåpet. Finns det en plats på jorden som är min så finns den där, i det rummet.

Av silje - 23 november 2010 14:18

Nu snöar det ute. Jag är sjuk och ligger mest i sängen. Men det är bra, för jag fick semestern jag sökt i januari och nu har jag tid att surfa på Internets våg längs alla vackra stränder jag skulle vilja se. Men det är svårt att linda sitt sinne runt en lång resa, för att sedan försöka gå vidare till en annan, för de verkar inte vilja bli jämförda. Och hur fri orkar man egentligen vara? Jag behöver ett öråd, för jag klarar inte av att bestämma allt själv.

Av silje - 21 november 2010 17:55

  

Av silje - 21 november 2010 17:20

När hans mor flyttade ut ur Byn och in till Stan lämnade hon kvar näst intill allt. Därtill hörde gårdens hund. Vi adopterade varandra som familj genom ett enda ögonkast och hon blev en av mina bästa vänner. Tösen var redan då gråhårig, även om det inte syntes bland alla vita strån och jag tyckte att hon var värd att skämma bort. Med hennes respektabla pensionärsålder var det fullt lagligt att tigga vid köksbordet och gå ut närhelst man ville. Jag brukade sitta på köksgolvet med henne liggande på rygg och klappa på hennes allt mer tumörstinna mage. Som hon njöt.


Jag saknar den knarrande korgen där hon alltid låg och hennes små klor som trippade och småhoppade för att väcka mig, för att släppa ut henne på morgonen. Hennes hundröst som var så speciell eftersom hon var fullständigt stendöv och hur hon ändå satt och lystrade. Jag undrade ibland vad hon hörde. Jag saknar att klappa henne på den kala fläcken på korsryggen, där Han råkade köra över henne en gång för tusen år sedan. Hennes fnysningar och rusningar mellan ytterdörr för att komma ut och ytterdörr för att komma in. Kraschandet av torrfoder och hur hon blev som valp igen när jag plockade fram de trick hon kunde när hon en gång var ung. Det stora leendet hon hade när hon satt i motorbåten på väg till ön och det bakåtvikta högerörat på det nedsänkta huvudet, när hon kom lufsande mot mig. Glädjeyran hon hade när vi tillslut lyckades väcka henne ur sömnen genom att våldsamt stå dunka på hundkojan när vi kom hem från jobbet. Promenaderna uppför berget och hur vacker hon var när hon stod där, högst uppe på en sten, och blickade ut över sitt rike. Över Byn.


I en annan familj var det en femåring som blev min närmaste vän. I denna familj var det hon. Det är mycket att sakna och mycket att minnas, med ett leende och drömmande ögon.


  

Presentation

Omröstning

Känner du och jag varandra på något sätt? (Genom jobb, skola, gamla vänner, nya vänner, internet etc).
 Ja
 Nej
 Inte ännu
 Vi behöver inte känna varandra

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Brevlåda


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se