Har du skrivit ett brev till en ängel någon gång?

Tror du på Ödet? Eller kanske på Gud? Eller att allting har en mening, utan att det är varken Ödet eller Gud? Tror på att ens liv är en slags handlande-konsekvens/orsak-effekt, en soppa av biljardbollar som vid varje kollision sprider varandra i olika riktningar utifrån den infallsvinkel bollarna hade vid mötet..? Som tror att det handlar om öppna respektive stängda dörrar, samt valet/icke-valet att gå in genom en dörr eller gå till nästa, ibland vägras inträde..? Att varje levande varelse, i alla fall människan, har en mening med sitt liv? Eller inte? Jag tror att jag tror på dörrvarianten. Och handlande-konsekvens/orsak-effektvarianten. Att allt har en mening, även vårt liv och att det kanske är Gud som ligger bakom allt. Och att Ödet är detsamma som Gud. Och tvärt om. Men, det är lite svårt att se meningar med saker och ting ibland. Jag kan acceptera hur jag har kommit dit jag är och att med alla dörrar och icke-val,  etc, så har jag hamnat där jag borde vara nöjd. Tar jag ett kliv bort från mig själv och betraktar mig "här jag sitter" så har jag väl ändå allt. Men hur kommer det sig att jag valt mig fram, och blivit vald fram till att jobba just med änglar? Kan jag verkligen ha någonting speciellt att bidra med? Och även om det är så att jag har det och att jag kan vara en trygg hand hos människor i en turbulent och onaturlig värld - vad är det som säger att jag orkar? De existentiella svaren på frågorna (vad nu det kan vara) har givit mig lotten att möta änglar och tvingas skiljas förevigt från dem igen (vad annars är ett barns själ?). Hur evigt tacksam jag är och önskar att jag inte vore så vet jag inte vad det beror på att det är just jag som får lära känna änglar. Det måste finnas något större bakom. Vad är annars meningen?

För en tid sedan skrev jag ett mail, ett brev, till en ängel. Och på något märkligt sätt så känns det som att hon har fått det.