Någonstans finns någonting konkret som lockar. Någonting som i gengäld önskar och vill ge, drar lite i min ärm, drar ibland mer i min ärm och rentav i mitt hjärta. Jag skyddar. Hade jag varit en fågel hade jag använt näbbar och klor. Drog det loss en bit av mitt hjärta följde hela världen med. Loss.

Någonstans finns ytterligare någonting konkret som lockar. Någonting som i gengäld, numera i det dolda, önskar och vill ge, men som har slutat dra i min ärm. Det är i detta mitt hjärta är förankrat. Kanske är det därför jag skyddar det, för att det sitter med alla fästen i världen.

Någonstans finns någonting diffust som lockar. Någonting som i gengäld jag själv önskar och vill både ge och ta. Det drar i hela mitt inre, knackar på och frågar om jag vill följa med ut och leka. Det är detta som mitt hjärta borde vara förankrat i. I mig. Kanske, om mitt hjärta tillhörde mig själv, behövde jag inte skydda det så förtvivlat. Och den som fick det fick också världen.