Alla inlägg under december 2008

Av silje - 29 december 2008 01:35

Men alltså *infoga valfritt irriterat ljud här*. Snart förväntar jag mig att Radiotjänsts hyllningskör ska ringa på dörren och sjunga för mig så det ekar i trappuppgången. Nej, snart kräver jag det! Klarar man inte att ljuga när Kirunas ironladies ringer kanske man får stå sitt kast, men en sång kunde de väl i alla fall bjuda på. Jag är hemma mellan klockan 22:30-12:00 när schemat inte tillåter annorlunda. Då vet ni när ni kan komma. Att ta sig upp för alla mina trappor kan dessutom bli en del i Radiotjänsts körs nya friskvårdsprogram. Så. Nu sätter jag mig och väntar.


Av silje - 29 december 2008 01:16

Ute i Byn händer det saker.

Man skulle kunna säga att det är "hopp om livet" eller i alla fall en liten början till att den ska leva upp. Åtminstone med tanke på de bofastas djupa rötter som ibland verkar tränga ända ned till jordens mittpunkt och därefter ännu en bit. Sådana som man både är lite avundsjuk på och i samma andetag förbannar. Djupa rötter skänker frid, men i bakhuvudet verkar också förbannelsen vara högst verklig just på grund av medvetenheten om dem, om hur stel och oflexibel man blir.


Med en stark förankring måste man vara välsignad med tålamod. Tålamod att kunna vänta på att Någon som inte har några egna - i alla fall inte lika starka - ska komma förbi och tycka om dem för vad de innebär. Inklusive orörlighetens charm.


Då och då, som nu, lönar sig tålamodet och Någon släntrar förbi av en slump, tittar lite extra länge och tycker om det som finns. Det som finns där är ögonbedövande vackert. Grönskande. Tryggt, även när det blåser hårt. Djupa rötter ger en garanti för bördighet, men också för ålder och för att försök att bryta upp dem inte blir annat än fåfänga. Att slita i en gren för att få med sig kronan lämnar Någon med en hand full av löv i årstidens färger samt ett rungande, när de resterande ruskar på sig och åter finner sin plats i lövverket. (Själv pressar jag de jag har kvar mellan tunga böcker).


Åh, jag önskar att de två Någon som precis släntrat förbi och tittat på prakten kommer att stoppa tårna i den solvarma jorden, känna hur skönt det känns och aldrig vilja gå därifrån. De är värda det. De är alla värda det.


Själv är jag avundsjuk och pillar med mina förbannade pressade löv. (Nåde den som en dag går för nära mitt träd).


Av silje - 25 december 2008 21:32

Det nästan sticker i näsan när vinden för med sig spåren av Umeås jultragedi. Det kändes surrealistiskt när vi i eftermiddag åkte förbi den brinnande byggnaden i området där vi vuxit upp och såg mörka fönster utan glas och en konstig siluett där taket tidigare varit. S pekade längst upp i vänster hörn sett från gatan och sade "där tittade jag och E på en lägenhet innan vi flyttade in på det andra stället". Jag själv hajade till över insikten att detta hus var alldeles för likt det jag själv bor i. Nästintill identiskt. Med andra ord skulle det kunna hända samma sak här. Verkligheten blir då mycket nära.


Jag cyklade senare på kvällen iväg för att hälsa på min far och passerade den plats där de numera hemlösa cirka 70 hushållen kan ta sin tillflykt. Jag försökte att hålla mina nyfikna ögon borta från fönstren där det lyste men kunde inte ertappas eftersom det just då inte var någon där. Nästan automatiskt svängde cykeln till vänster och förbi det som tidigare varit min låg- och mellanstadieskola. Det var en sällsam syn att se ena skolbyggnaden fullständigt nedmonterad i ett kaos, dolt av en röra. Jag har cyklat förbi där dagligen, men inte insett att jag aldrig kommer att kunna gå över skolgården igen och le åt de slitna hoppa-hage-markeringarna igen.


När jag passerat de tysta resterna av demoleringen svängde jag höger och valde att inte cykla den väg som gick närmast den brinnande byggnaden. Jag stannade till under några sekunder och skämdes lite över att vara där och titta på tragedin. Jag skämdes dock ännu mer över den jämna ström av bilar som körde i gånghastighet längs den närmare vägen, stirrande upp mot huset. Senare fick jag höra att människor nästintill vallfärdat dit och skapat bilköer under dagen för att se det brinnande "spektaklet".


Jag har läst läsarnas kommentarer av artiklarna i den nätbaserade lokalblaskan och förfasats över alla kommentarer om "nu tänker nog personen efter nästa gång denne kokar olja" och vill inte ens föreställa mig ett enda uns av de skuldkänslor denna människa kan tänkas känna idag. En annan kommentar kom från en person som firat jul på annan ort och desperat försökte få svar på var denne kunde vända sig, eftersom han såg sin lägenhet stå i lågor.


På väg hem från besöket hos min far såg jag två tonåringar och en äldre person komma gående tillsammans från krisboendet och deras kroppspråk är omöjliga att beskriva. I ett nyhetsinslag ser jag ett liknande hus i ett annat land som under natten, med sovande familjer, till hälften har sprängts bort vid en gasolycka. Med röklukten stickande i näsan blundar jag lite och känner mig lite skuldbelagt glad att det inte hände någonting värre i mitt tvillinghus.


Julafton var bra. Jag är glad att S var med. Hon liksom räddade den genom att bara vara där.


Av silje - 23 december 2008 19:02

Jag får ett lätt illamående av program som The Hills och Laguna_Beach. Men allra värst måste ändå My_Super Sweet_16 vara (kan inte bestämma mig vilket klipp som är värre av de två...). Då eskalerar illamåendet till vinterkräksjukemått. Kalla det inte avundsjuka. Kalla det hellre sjuka. För sjukt är precis vad det är.


Tell them like it is, Charlie


Av silje - 23 december 2008 17:12

Så var det påkommet, handlat, uthämtat, pyntat, packat, städat (?), lagat, mailat, inslaget, tejpat, märkt, krullat, och lagt under granen. Utomstående klappar skall insamlas, medtagas, placeras och givas. Imorgon återstår fixande, packande, åkande, träffande, glädje, kramande, godjulande, kalleankande, fikande, ätande, umgänge, klämmande på paketen, förfasande över högen fördelat på så få personer, lite spänning, utdelande, öppnande, slitande, ylande, skrattande, kanske någon besvikelse, tackande, ihopstädande, granskande, fikande och slutligen avslutande.



Puuh.



Av någon anledning brukar jag alltid  hamna i något slags antiklimax i slutet av kvällen. Jo även tidigare, under paketöppningen, då jag ibland känner att det blir för mycket och jag knappt orkar le längre. Ibland önskar jag mig något annat, någon annan form än den redan stöpta julen. Kanske önskar jag att jag, helst tillsammans med någon annan, kunde få skapa en egen tradition och ett eget sätt att få tolka högtiden.


För ett par år sedan gjorde jag ett försök tillsammans med den jag då bodde tillsammans med. Vi bjöd in våra två familjer, skapade julmiddagen genom ett knytkalas, vilket gav ro för våra mammor, och delade upp den i två sittningar. En pre-klappar, post Kalle och en post-klappar. Efter andra sittningen blev det kaffe och dopp, även där baserat på knytis. Julklappsutdelningen blev dock modifierad eftersom någon fick krypningar av att det gick för långsamt, men grundidén (som jag stal från en sydamerikansk/svensk familj) gick ut på att en person hämtade ett paket, gav det till vederbörande och därefter fick alla vara med och se innehållet . Detta följdes av ett personligt tack. Inte ett kollektivt. Den som fick gåvan delade sedan ut nästa.


I det stora hela var det en väldigt skön och lugn stämning. Ingen var på väg någonstans och alla tog det lugnt. Det var gemytligt, det var någonting jag och personen jag bodde med fick bjuda på och, framför allt, det var början på en egen tradition som familj. Det var min bästa julafton. Tyvärr var det också någon annans värsta julafton har jag fått veta i efterhand och det skär och skaver. Det sårade rentutsagt, eftersom mitt försök att skapa någonting eget, något annorlunda och personligt tillsammans med andra blev helsågat.


Det är svårt att få alla helt nöjda alla gånger, men speciellt de som är så bundna till föreställningen om att alla jular ska vara som sin barndoms favoritjul. Idyllen. En tradition behöver inte alltid vara uniform. Också den behöver utveckling och förnyelse för att fortsätta vara levande och givande. Om traditionen blir en repetition, hur ska man då kunna hålla isär tillfällena? Det är kanske därför jag kommer ihåg min barndoms jular relativt väl, just för att vi också besökte andra familjer än vår egen och oftast spenderade dem på olika sätt. Ingen jul var den andra helt lik. Kanske får jag chansen att stöpa om en annan gång, men det blir inte imorgon.


Nåväl. Jag önskar er en god jul. Förhoppningsvis är den vit, på fler än ett sätt. Då minns man den mycket bättre.


Av silje - 22 december 2008 21:03

Med tanke på mitt oregelbundna schema har det aldrig varit lätt att time:a in de förbiresande kramarna som passerar ungefär fyra gånger per år, men idag lyckades det. Ett kärt återseende av en kär vän. Ibland uppfylls de där tre-nysningar-på-raken-önskningar även om de ibland tar en annan väg än man tror (hälsar min knepiga mage).


En sång som alltid gör mig glad och lite småkär i livet. På retur till T. Tack!

Tammany Hall NYC - Cindy. Den äldre, bättre versionen. Pre-Scrubs!


Av silje - 22 december 2008 01:34

Jag "skulle bara" innan jag skulle gå ned till min mor. Jag satt och småpysslade med något och så ringde det på dörren. Min tanke var att min mor hade hunnit före med påhälsningen, så med handen på handtaget tittade jag av vana ut genom titthålet i ytterdörren. Det var inte min mor. Och det var inte brevbäraren. Det hade kunnat vara någon jag tidigare samma kväll hört säga "hallå" upprepade gånger för att få mig att svara, men det vore en omöjlighet. Det var istället en spegelbild av en dansande man jag och en vän mötte en natt, och paralyserad med handen kvar på handtaget vågade jag inte öppna. Kanske var det ingen dansande man ändå. Kanske var det vem som helst som bar hans spegelbild? I paralysen fortsatte jag bara att andas och nu får jag inte veta varför han stod kvar så länge och väntade på att jag skulle öppna. Nu kan jag röra mig igen. Nästa gång, om det kommer en nästa gång, kommer nyfikenheten att ta överhanden och jag kommer att öppna. För det är ju roligt att dansa.


Av silje - 21 december 2008 22:53

Jag gjorde jul ganska tidigt, redan när jag hade spritt ut det möbelöarna bestått av. Julstjärnor, ljusstakar, några få tomtar och pyntad gran kan bockas av från listan. Det har varit skönt och hemtrevligt, och jag har den snyggaste och näst största julstjärnan jag någonsin skådat. Den största såg jag i Grekland en gång för länge sedan. Min röda tråd förstärks ytterligare av julstämningen.


Kvällen skulle enligt planen bestå av lugn och inlsagning av julklappar. Jag skjöt på det länge men letade till sist fram förra årets julklappspapper och snöre. En tunn rulle papper av koppar-/brun-/vitfärgat slag, samt ett chokladbrunt snöre. Tejpen var även den densamma och lika oändligt irriterande att klippa små bitar av, eftersom den egentligen är till för paket modell större. När jag plockade fram sakerna som skulle slås in förstod jag varför jag hade skjutit upp den annars så trevliga innan-jul-ceremonin; det var första gången på många, många år jag skulle slå in mina gåvor i ensamhet. Det var en märklig känsla som inte var särskilt angenäm, och plötsligt expanderade allt så att jag blev pytteliten. Igen. Mitt i rymden satt jag och höll ned pappersändar med en tå, samtidigt som tejpen trilskades. Utan ett tredje pekfinger som kunde hjälpa mig när jag skulle slå knuten på julsnöret. Enligt överenskommelse skrev jag "God Jul *familjemedlem*, önskar P och W" på alla adresslappar utom en, och det började blåsa lite i rymden.


Jag insåg ganska snart att papperet inte skulle räcka till alla klapparna och att jag hade några kvar att slå in. Så, det blir kanske en till kväll i det stora svarta. Eller så kanske det kommer att kännas lite bättre. Som om jag har fått träna på det en gång redan.


Joni Mitchell - River


Presentation

Omröstning

Känner du och jag varandra på något sätt? (Genom jobb, skola, gamla vänner, nya vänner, internet etc).
 Ja
 Nej
 Inte ännu
 Vi behöver inte känna varandra

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15 16 17
18
19 20 21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Brevlåda


Skapa flashcards