...vilken tid detta inlägg skrivs. Jag har dessutom varit vaken i en timme, dvs haft någon variant av nattsömn. Nu är sömnmaskineriet helt i olag. Totalkvaddat!

Nu när jag har alla dessa arla morgontimmar till mitt förfogande ska jag lätta upp mina tidigare texter med radavstånd, andrum och luft. Det är något speciellt med att kunna andas. Trivs inte längre med den höga densiteten.

Inför när allt känns hopplöst; en tutorial om hur jag kan spinna en alldeles egen tråd av vit ull. En jämn sådan, utan luftfickor (kan jag fortfarande andas då?).

Kanske är det ändå den där tråden... Den där tråden som man tvinnar mellan varandra under lång tid, genom att tänja, snurra och vrida. I mötet  som sker på allvar med någon annan är det nog omöjligt att välja om det ska hända eller inte, men man kan avsiktligen tvinna hårt eller löst. Eller lägga ned. Eller klippa av.

Kanske är det ändå den där tråden som jag (och också han) har haft med någon annan under så lång tid. Även om det har varit två skilda trådar vid lika skilda tillfällen. Vanan att ha den som en livrem, en säkerhetslina, ett halmstrå, eller en röd tråd har nästan blivit en del av identiteten. Jag och tråden. Han och tråden. Vi och tråden. Vi.

Nu när det är sagt att den ska ändra färg, eller om det är material, så är det inte helt enkelt. Den är ju det den är, med knutar och trasiga fibrer, med svagheter och allt. Inte den starka linan som vi ville ha och ett tag faktiskt hade. Vi har nött den och klippt i den, men har inte fått av den helt på grund av en ömsesidig motvilja. Vi har inte tagit i så hårt, eller så var saxen trubbig, och har samtidigt andats ut av lättnad att den inte gick av. Ibland står någon av oss med en hand på varsin sida om den svagaste punkten och liksom tittar på den andre för att försöka avläsa och avgöra om det är värt att rycka av och knäcka det sista. Hittills har vi båda glömt bort att andas av anspänningen och under en nära-svimningsattack släppt taget.

Vi är rädda. Rädda för hur det skulle kännas att inte känna tråden kring livet. För hur det skulle vara att vingla till av det sista rycket. För att bara ha en ruggsliten röd svans kvar som minne att hålla i handen.

Skulle det då inte ändå kunna bli ett tillfälle för att kunna kasta över en blå trådände? Eller en lila, gul eller vilken färg det än må vara? Jag kan ha en blå så kan han kanske ha en gul? Tvinnar vi de två samman tillräckligt så blir det ju en grön. Ja, det skulle vara skönt med en grön tråd.

Kommer någon vara tillräckligt syresatt för att lyckas rycka till tillslut? (Det är förstås alltid jag som jämt poängterar hur viktigt det är att andas...)

Det är så varierande hur det känns. Ingen dag på samma sätt, trots att de är skrämmande lika varandra. Det finns dock en trygghet i att allt runt omkring mig är på samma sätt när jag själv är så oerhört skör. Elastisk. Kommer en boll flygande emot mig och jag fångar den i ena handen slits armen med, dras ut av bollens kraft, och jag finner mig deformerad i nästa sekund. En törn i sidan slutar med en bågformad rygg och jag kan inte längre gå. Kommer någonting skrämmande emot mig ryggar jag tillbaka och hela jag böjs baklänges tills skalpen når marken och toppen på huvudet blir platt.

Alla dessa konstiga positioner gör mig öm och jag känner inte igen mig själv. Soffan står dock kvar på samma ställe. Djuren kräver allt och ingenting, precis som vanligt. Lägenheten är bara mer eller mindre stökig och jobbet är vad jobbet är. Familjen gör det de brukar göra och jag erbjuds inga större överraskningar. Det är fast, stilla och säkert.

Den stam jag tidigare har kunnat hålla armarna kring är lika sladdrig som jag och behöver snarare hålla armarna kring mig. Vi skulle behöva stötta upp varandra men ramlar åt olika håll när kastvindarna kommer. Jag saknar den skrovliga fastheten som gjorde att jag kunde förstå orden "det gör ingenting, det kommer att bli bra" och lita på att de var sanna.

Nu kastar jag boll efter boll mot väggen mitt emot mig för att se hur hårt de träffar om de träffar. Vissa hamnar på tv:n och byter riktning innan de träffar, men andra kommer rakt mot mig, på mig, fångas upp av min kropp och mitt huvud och lämnar djupa hål. Armarna blir ännu längre av den kastande rörelsen. Slutligen blir de nog så långa att jag inte längre orkar lyfta dem. Då kanske jag får en paus. Jag vill ha den skrovliga barkens avtryck mot min kind. Bara det kan lugna.

Ännu en vakarnatt för att ställa om mig ytterligare har tagit mig genom en lång film, några mail och några klick på andras vännerlistor i ansiktsboken. För visst är det väl just det den sidan just är; ett ställe där man samlar ansikten. Jag har en handfull vänner men flera sidor av ansikten som jag kan bläddra mellan. Bekanta från svunna tider som numera bara är namn, en presentationsbild nålad under en annan, kanske på sida två. Någon gång har det hänt att några ord utbytts i inbox:en men det stannar oftast av när den största var-är-du-i-ditt-liv-?-nyfikenheten har lagt sig. När man fäst en ny kontakt till sin samlig går man igenom deras förstasida, bläddrar runt bland deras foton och skaffar sig ytterligare information. Aha, en hund? Ett barn? Två barn?! Åh, vilken utlandsresa...

Vissa personer ur mitt förflutna har jag medvetet sökt upp och medvetet avrått mig själv från att lägga till. Jag vill inte ha dem. Jag är värd att inte behöva ha dem. De är smärtsamma, trots att de egentligen aldrig på något direkt sätt gjort mig något. Kanske är de bara ansikten som får stå för någonting annat som var jobbigt. Jag kan välja bort det. Dem. Jag snokar i deras ansiktskollektion och ser ytterligare ansikten som jag förknippar med dem och det som var. En samling uppnålade presentationsbilder med fler ansiktsslingor, sida upp, sida ner, kan öppna konstiga virvlande hål som jag blir yr av att titta ned i. Det är enkelt när man helt enkelt kan klicka ned sidan och gå vidare till någonting annat.

En gång träffade jag en tjej som jag en gång var bekant med men som inte kände igen mig mer än till ansiktet. Som inte kände igen de ansikten jag nämnde (bland annat de jag valt bort) och hon sade helt enkelt något i stil med: "jag vill helst inte bli ihågkommen från den tiden, det är inte jag nu". Och hon hade så rätt. Jag beundrade hennes karaktär. Det sköna var att inte heller jag var ihågkommen för det som varit, utan för den hon träffade där och då. Jag blev upptäckt, som om det inte var på nytt.

I ansiktsboken har jag radderat alla uppgifter förutom fyra. Mitt namn, min kontaktlista, en spelapplikation och mitt någorlunda frenetiska blombudande för att rädda kvadratfötter i regnskogen. Min bild har jag förvrängt och jag tycker att det är skönt. Jag är inte taggad på ett enda fotografi och jag hoppas få vara så anonym som jag kan vara med dessa fyra ledtrådar. Det är roligt att bläddra bland de bekanta ibland, spionera på dem, men i slutändan är det bara en handfull få som känner den jag är nu.

Idag.

Imorgon.

Det är det som räknas.

Kakao. Strösocker. Grädde. Kopp. Sked. Ihoprörining. Sådant en farmor ger sina barnbarn när tjatet om godis aldrig tar slut. Äckligt gott.

Det är en utmattande skattjakt. Stundvis är vägen endast en transportsträcka som inte ger någonting ytterligare och jag lägger extra vikt vid hur de begynnande skavsåren känns. Att halta är ett nederlag och ibland vill jag bara lägga mig raklång på vägen och gråta och sparka. Ännu mer hopplöst känns det när jag ser mig över axeln och inser att jag fortfarande kan se huset, även om det är på avstånd. Andra gånger uppskattar jag närheten till det och att det inte är så långt att gå, om jag skulle vända tillbaka. För det mesta är jag dock glad att jag precis påbörjat vandringen.

På sina håll är vägen jämn. Det är skönt att gå när det inte krävs någon ansträngning och när varje steg per automatik följs av nästa. En dagdröm distraherar gott slentrianen och den långa vägen döljs bakom en flimrande hägring. Drömmen. Förhoppningen om att det ska vara min okända skatt.

På alltför många håll är vägen ojämn. Skavsåren skär, jag kliver snett och håller nästan på att vricka foten. Jag faller och slår mina knän. Hud skrapas mot sten och grus fastnar i det klara röda som sakta tränger fram. Jag drar handen över det och det smetas ut, och jag knäpper av smärtan med en strömbrytare som jag en gång lyckades konstruera. Liksom inuti.

Det värsta är när groparna och bulorna i vägen hindrar mig där vägen är som mest meningslös att vandra på. Också då vill jag lägga mig ned på den och beklaga mig högljutt, men lyckas hålla mig ifrån det genom insikten att det verkligen inte är värt den reningen. Groparna och bulorna är obekväma att ligga på och framför allt alltid kvar på sin plats, oföränderliga, under mina skuldror och plågar mitt bakhuvud.

Någonstans måste väl ändå vandringen vara värd det. Varför påbörjade jag den annars? Någonstans måste väl vägen ha någonting lockande att se på i diket, passera någonstans där jag skulle vilja stanna till, ge mig någonting större än smärta och hopplöshet som jag inte måste knäppa av?

Idag är vägen lång, kullrig, smärtsam och en besvikelse. Jag skulle ge mycket för några smultron på dikeskanten. Jag har stannat av och försöker bestämma mig för om det är värt att lägga sig ned och skrika. Inte gråta. Skrika. Idag dagdrömmer jag om ett hastigt, kraftigt, varmt sommarregn som sköljer färddammet av mina bara och trasiga ben. Idag dagdrömmer jag om en regnbåge som jag kan ha som ledstjärna. Det gör inget om jag måste avvika från vägen, bara jag får ha förhoppningen om att hitta skatten vid bågens slut.

(Så, nu var pausen slut)

De gamla, små hissarna som jag tar två våningar upp till mitt jobb varje dag har en hemlighet som jag tänkte berätta för er här och nu: De doftar exakt som Sandrew-biografen gjorde när jag var i mina unga tonår. Det är en fröjd att åka hiss där, och varje gång undrar jag om det är någon annan än jag som har förstått deras hemliga samband.