Så gick jag där i kulverten och ringde till sekreteraren för att berätta att det fanns lunch till alla i kylen. När jag hade lagt på klirrade det metalliskt på golvet och jag undrade vad jag hade tappat. Något silverfärgat hastade iväg framför mig och jag stannade för att se vad det var.

En skruv.

"Aha. Det var där den var", tänkte jag och kom sedan på att jag inte ens hade varit ironisk.

Jag lät den ligga kvar och cyklade hem.

Usch. Visst är det skönt att natten har passerat i en väl tilltagen hastighet, men det är jobbigt att känna en oro för att ens arbetskamrater ska få en dag utan dess like på grund av personalbrist. Att skriva fördelningslistan i natt var hemskt, och att gå ifrån jobbet med en tickande bomb bakom sig gjorde mig orolig. Det är tur att vi vet vad vi går för, men synd att det måste vara så här. Gång på gång.

Å andra sidan, att få cykla hem med solen i ögonen och se min "by" i sin fantastiska nya gröna klädnad var underbart. Fåglarna som talade om juni tidigare i vår måste ha hjälpt sommaren på traven. För nu börjar häggen blomma!

God dag till er. Nu går vampyren och lägger sig.

Jag fick en varm och skön känsla i magen när jag hade hittat förra klippet om Alfons som bara skulle. Det är någonting speciellt med de gamla barnprogrammen som man såg när man var liten, när barn-tv inte hade en egen kanal och det var riktigt roligt att titta på anslagstavlan för att det var en chans att se tecknat. Speciellt om Linus på Linjen hade någonting att lära oss.

Halv fem var ett magiskt klockslag och jag minns att jag bestämt (och länge) hävdade att man visst kunde se olika färger trots att vi hade svartvit tv. Klockan räknade ned och femton sekunder innan började barnen ropa: "Kom nu då!" "Vaddå!?" "Barnprogram i TV 2!" "Kom nu då!".

Oj, så spännande! Till och med Juttu (på finska) kommer jag ihåg hur dragspelsvinjetten gick, men jag hittar tyvärr inget klipp. Lägg ditt öra mot mitt så spelar jag upp den i huvudet.

För något år sedan fick jag abstinenskrypningar efter Dr Snuggles och hans snillrika maskiner, och förvärvade hela boxen. Samma sak med Tintin, även om det var en hemsk upptäckt att vissa röster inte var desamma som förr. Fragglarna äger fortfarande mitt hjärta och jag längtar efter orippade dvd-skivor på box. Och när kommer Professor Balthazar?

Det skulle vara ett heldagsprojekt att skriva om alla härligheter som SVT har förärat min uppväxt med även om jag inte gillade riktigt allt. Vilse i Pannkakan var lite jobbigt och jag måste erkänna att Skrotnisse kunde skrämma ibland och Rädda Joppe var rentav läskigt.

Andra guldkorn: Vägen till Gyllenblå, Barbapappa, Bamse, Rosa Pantern, Den Vita Stenen, Anita och Televinken, Beppes Godnattstund, Rasmus Nalle, Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter, Lucky Luke, Lilla Anna och Långa Farbrorn, Tummen, Från A till Ö (med den underbara halv fem-vinjettslindanserskan som jag har letat under stock och sten efter!), Fablernas värld, Jalle, Julle och Hjulius, Bröderna Dal och Professor Drövels Hemlighet, Farbror Frippe, Boktipset, Sagostunden (här med Astrid som presenterar Spelar min lind, sjunger min näktergal!), Kroppen, Urcellen Ellen, En Cell-sam Historia etc, etc, etc.

Disney, Hannah Barbera och Astrid Lindgren inte inräknade. Och Sommarmorgon och julkalendrar är kapitel för sig!

Den svängigaste och coolaste av dem alla - Kalles Klätterträd (Jojje Wadenius).

Samlar man alla "jag ska bara", "jag hinner nog, innan.." och "det är väl lika bra att göra det här också" i en liten hög så styyyyyyr det fram klockan, hastigt och säkert, så att den middagstid som skulle ha varit klockan 17 blir 19:40. Eller så blir det ingen middag alls. Det är ett dilemma huruvida jag "bara ska" eller ska vara tvungen att göra det sedan och stanna kvar ännu längre.

Jag är som Alfons Åberg, men åt det helt motsatta hållet, ibland oftast...

Alfons Åberg i Raska på Alfons Åberg

På vinden, i gamla ladugården och andra sedan länge relativt orörda ställen kan jag förlora mig känslomässigt i bråte. Allt blir till skatter. Det fascinerar mig att alla saker någon gång har använts av någon för att sedan stoppas undan för att sparas. I timmar har jag stått på min släktgårds kallvind, ibland med av vinterkyla halvt bedövade fingrar. Genomdammiga mattrasor som var min morfars mors hantverk, slängda i lådor som nästan aldrig öppnas. Ett gammalt strykjärn som inte längre värms upp på spisen. 30 år gamla babykläder i vilka man kan inbilla sig doften av nytvättat. Min morfars babysko, helt utan kardborrar och Nike-logga. Fakturor av någonting köpt. Morsdagskort till en mor som dog när min egen mor var liten. Aldrig någonting värdefullt, men alltid känslofyllt. Bitar av min egen historia.

Jag älskar gamla hus. Jag älskar de grå kråkslotten jag aldrig tordats gå in i, och jag älskar de övergivna flagnande husen som står invid skogsvägarna, intill åkrar som blivit övervuxna av sly. Jag älskar huset där en stor tall strävat sin väg genom yttertrappen och blockerar dörren. Jag försöker varje gång jag åker förbi huset med de krossade och illa täckta fönstren titta in och hinna få en glimt av vad som finns där. Det vilar någonting magiskt över dem, vilket får mig att andas andäktigt med skinande ögon när jag kommer nära. Känner jag doften av gammalt trä och damm låses äventyrsdörren upp lite försiktigt. Det är som att doppa fantasin i flytande guld.

Hur har det varit en gång? Hur var livet en gång? Vad hände med livet en gång? Hur har det kommit sig att huset som en gång levat nu är som en torkad skalbagge? Vilken historia kan det viska till mig om jag ställer mig här och lyssnar i tystnad?

Ett av mina kråkslott. Vad kan det berätta?

Blommorna är omplanterade. Klängväxtfröna är sådda och har börjat spira i sina fina ikea-plastlådor. Cafébordet är ihopskruvat och står på balkongen. Bling-blinget i form av ett strasshalsband från 50-talet har kommit i brevlådan (måste man ha örhängen på fest? och måste jag ta ut smycket i näsan? tro? någon?). Varje dag ser jag nya maskrosblad och känner att jag borde plocka till lurvgrisarna, men så är det nog är hundkiss/automobilavföring på precis vart enda ett. De flesta av Ben & Jerrys glassorter är systematiskt avbetade. Det pratas om semesterscheman och diverse planer. Den numera obligatoriska gurkplantan har igen fått sin plats i matrummet på jobbet. Jag åker bil och tittar på hus. Valpen växer, frodas och tappar tänder så att det skramlar. Jag är lugn och nöjd och tycker att det mesta är rätt så bra.

Flor de Lis - Todas as ruas do amor

Jag ska klä upp mig i en vacker klänning och trippa runt i höga klackar. Jag ska trilskas med sjalen och sitta rak i ryggen. Jag ska äta lyxmiddag tillsammans med en man i frack utan att ha armbågarna på bordet. Jag ska skrida genom lokalen med honom leende vid min sida. Jag ska vara fin i håret och ha perfekt make up. Jag ska le vänt och vara nervös för att behöva dansa. Jag ska försöka att inte längta ut till hårdrocksspektaklet som egentligen passar mig bättre, och för en kväll - bara en - ska jag leka prinsessa!

(Klänningen har kommit och den sitter som gjuten!)

Det är onekligen intressant att bo i hyreshus. Speciellt om man har hiss och tvättstuga, men tack och lov är de dagarna över för min del. Jag flyttade och skaffade egen tvättmaskin, så följetongen om hissar och tvättstugor är förhoppningsvis över.

Som bekant finns det i trångboddheten en viss störningsfaktor i att leva ungefär en halvmeter +/- från sin nästa. Jag har turen att endast behöva sitta ihop med en hel granne och en liten bit med en annan eftersom jag bor högst upp i ett hörn.

John Blund verkar bo mitt i smeten eftersom han bemödat sig att skriva en lapp som han sedan placerat väl synlig på trappuppgångens anslagstavla. Det är dessutom med stor förtjusning jag läser att jag är granne inte bara med John Blund, utan dessutom med kreativa inredare, Michael Jordan och ett zoo fyllt av elefanter (jag tar inte åt mig... dammråttor väger lätt)!