Utöver det lilla nostalgisamtalet mellan två ungdomskärlekar i går var det helt fantastiskt att få leva flera timmar i något jag vill kalla glädjeyra. En yra över att bara få leva och må bra. Vi var fulla av energi och höga av alla skratt. Vi dansade utan att bry oss om något annat än att just dansa tills svetten pärlade.

Stan sjöd av folk och vackra åk och nere vid gästhamnen guppade den lilla stora motorbåten. Det dracks vatten och konverserades, någon hade blivit uppdragen ur vattnet och någon annan hade blivit trillingpappa. Stora kameran klickade vilt och korten blev fina. Men jag missade båtturen, just på grund av att det var så roligt att klicka.

Vi klev av vid Maxi, låg i vitklövern, åkte på axlar och föll till marken, utforskade dammen och bombarderade varandra med maskrosfrön. Jag bjöd på naturliga sura godisar och följde mitt sällskap till dörren. Sedan gick jag hem med trastarna som eskort i morgonsolen.

Jag gillar blåmärket på mitt ben och såren i min handflata. De kom till av glädje.

Innan augusti

Alice in Chains - Love, hate, love

Det var någon som sade att han älskade mig.

Att jag var hans ungdomskärlek.

Jag har hört det förr.

Det förvånar mig forfarande...

...att jag säger att jag älskar honom också.

Jag fick hans armar en annan kväll.

Men björktrastarna följde mig hem.

Vi kommer alltid att förstå.

My spirit is breathing, my senses are pure - Ozzy Osbourne, Back on earth.

En riktig husfluga har jag adopterat. Egentligen tycker jag inte så mycket om flugor (ni vet vad jag tycker om ansiktsboken och samlandet av ansikten som inte ens har någon plats i ens liv längre) och flygfän överhuvud taget är ganska besvärliga. Förutom fjärilarna på mina fingertoppar. Men denna fluga får flyga ganska ensam, och ostört, tillsammans med mina fodermalar. Jag talar om det lilla program där jag nu har över 16 playlists, och de fortsätter att föröka sig. Som mina fodermalar. Husflugan är döpt till Spot(ify).

I kväll är det Wheels. Stadsfest med vackra prydnader; speciellt de röda och turkosa. Jag är turkos. Nu ska jag med Sangría i blodet ned och pryda stan.

Come Clarity - In Flames. Värd att upprepa. Rushing trough thirty... Du vet.

"En sån där 30-gradersdag", säger jag som om det vore hur vanligt som helst. Jag ser fram emot en mild kväll på stan med vänner, eventuellt någon stund på en båt vid gästkajen.

Appropå "vore", så är konjunktiv ett gäckande mysterium. Jag är avundsjuk på de som korrekt talar språk där det fortfarande används i dagligt tal, till exempel spanskan och franskan. Vissa ord, såsom vore (vorde) och leve, har vi ju kvar, men ingen vanlig dödlig kan förklara varför vore:t hamnar just i den meningen. Nu har jag ju i och för sig vissa nycklar till detta, men önskan är att bemästra konjunktivets vara eller icke-vara. Tänk, så mycket vackrare allt skulle bli.

Finns det några kurser i gammelsvenska förresten?

På min hotmail får jag spansk spam och det kan jag nästan förstå. På yahoo får jag rysk spam. Det förbryllar mig. Det lustiga är att jag irriterar mig mindre på den ryska posten eftersom jag inte riktigt förstår vad jag ska irritera mig på.

Två dagars rysk post

Oh, vad det spottar och fräser här vid min sida! Som en liten igelkott morrar det och alla taggar står i givakt. Det suckas och pustas över oväsentligheter som i morgon verkligen hade varit just ingenting. Dova ögon och olustrynka där emellan. Sammansnörpt mun slutande tätt kring vass tunga och en skälvande zoon med medföljande varningsskylt. Så lustigt ändå, mitt i allt olustigt, hur den där strömbrytaren skapar sådan kortslutning. Så snabbt. Dags att se över propparna.

Som en glad fläkt i min semesterbesvikelse sveper Stalkern in medan sommarvärmen förvandlar den lilla röda Toyotan till en bastu. Det är omöjligt att inte bli glad över ärlig omtanke. Och en låda jordgubbar med glass. Tack. Det borde finnas fler som du.