Fasadtvättsalternativ - Check

Målarfärgsskrapor - Check

Gräsklippare - Check

Reservtakplattor - Mnjaaääee..

Lån - Check

Huskonto - Check

Handpenning + lagfart + pantbrev - Check

Brännässlor - Nooo check

Nyponrosor - Big check

Mjukglass - Check

Nycklar - på måndag

Aftonens problem

Kan fönsterkarmarna få vara lite murrigt gula, eller passar vitt bäst med vitt, vitt och tegeltak?

Hurra! ropade jag till min kollega när jag tittade ut genom dagrummets fönster klockan sex i morse. Det är sol ute!

Med ens kom jag på att jag skulle sova större delen av dagen.

Hurra! ville jag ropa högt när jag såg de mörka molnen krypa in över min stadsdel när jag skulle cykla hem klockan halv åtta i morse. Det blir åska!

Med ens kom jag på att jag sulle sova större delen av dagen.

Fick jag välja skulle jag idag faktiskt föredra ett stort åskoväder. Jag kan hjälpa till med en regndans. Nalkande åska får mig att bli som ett barn kvällen innan sin födelsedag; full av förväntan.

Förra sommaren ställde jag mig ensam i regnet när det föll som värst (bäst). Det var fantastiskt.

Från förra sommarens härlighet

Men... överlevde Shere Kahn i Djungelboken? Han fastnade ju under ett stort huvud från en lejonstaty i en spricka med glödande lava (och med en gam som berättar roliga historier). Instängd i stenmunnen. Törstade han ihjäl där inne? Får man lämna så öppna slut i en Disneyfilm?

Nu måste jag ju se klart filmen innan jag går och lägger mig.

...

Näe, nu blir jag ju ledsen. Stackars Shere Kahn. Eller, lever han i Djungelboken 2?

Hå hå, ja ja. Det är nog sovdags nu tror jag.

Det är något speciellt med vampyrfärderna jag tar om natten, på en gul sparkcykel, ungefär vid den här tiden. Det är ingen gratis ljusterapi nuförtiden på ljusbehandlingen, men strax där utanför blev jag kastad tillbaka i tiden av en speciell doft. Jag blev plötsligt si sådär tio - elva år och satt nere i vårt förråd i min "by". I förrådet fanns så klart en massa gval (skrot), pappas någon-tid-därefter stulna laddutrustning och en underbar maskin som gav upphov till mången timmes spänning. Datorn. Amiga 500:an.

Där spelades det främst två spel (allt på diskett naturligtvis). Ett minns jag inte riktigt vad det hette, men det var lite läskigt eftersom man var ett monster som skulle döda andra monster. Naturligtvis till läskig musik och konstiga fällor där blodet spröt ur monsterkroppsdelar. Dessutom fanns det en bugg vilken gjorde att spelet frös ibland, andra gånger fick det en väldigt speciell grafik och de tredje gångerna tog man sig inte förbi vissa hinder. Detta gjorde det helt värdelöst egentligen, men jag spelade det ändå.

Det andra spelet hette "rainbow islands" och var helt bedårande. Jag guidade en liten pojke i tennisskor som skjöt enkla, dubbla och trippla regnbågar på bin, larver och fåglar. För varje bana fanns en "boss" i form av en spindel. Följaktligen skulle denne skjutas regnbågar på tills den fick kryss över ögonen (dog) och hade man varit duktig och samlat ädelstenar i regnbågens färger så fick man en jätteädelsten. En bana för varje regnbågens färg. Ett lysande spel! Kruxet var att vår joystick inte gick att hoppa diagonalt med, varvid det fanns en ände på glädjen när man kom till ett speciellt ställe där man behövde just hoppa diagonalt, istället för rakt upp och åt sidan.

Det var en trevlig, men kanske lite unken doft, jag stötte på på den gula blodskjutsarcykeln.

Rainbow Island för Amiga 500

Nyckelpigan klättrar upp efter håret för att sätta sig på mitt huvud och därifrån få en bättre utsikt.

Vi hade flutit i badbaljorna längs en å, mynnande i havet, under en ganska lång tid och tittat på de lugna omgivningarna. Träden. Buskarna. Byggnaderna. Vi flöt förbi, men då och då ändrade ån riktning på vattenflödet och förde oss glidande förbi samma träd, buskar och byggnader. För varje tur blev vi mer nyfikna på hur det skulle kännas att gå i gräset, bland träden, buskarna och byggnaderna.

Ett störtregn kom och började fylla våra baljor med vatten. Ån blev till en forsande flod som pustade och frustade. Vi öste för glatta livet och försökte hålla oss lugna. Vi intalade oss att det skulle lugna ned sig. Att det skulle ordna sig. Att forsandet skulle föra oss någon annan stans. Que será será och då..! ... som genom ett trollslag, eller ett andetag från ovan, blev allt blick stilla. Vi tittade förvånat på varandra, upptäckte de välbekanta träden, buskarna och byggnaderna, så nära, så nära.

I tyst anspänning gled baljorna mot åkanten så långsamt att dag blev till natt. Vi somnade. Vi strandade. Vi vaknade. Stilla. Mjukt.

Vid den lilla alen står vi alla tre (nyckelpigan inräknad, kanske som en annorlunda guide) och försöker vänja oss vid känslan av fuktigt gräs under fötterna. Vi väntar på vinden som skall mota oss tillbaka och rycka med sig den lilla skalbaggen, men den kommer inte. Hjärtat klappar och sinnet försöker sudda bort en imma av overklighet kring synfältets kanter. Det ser ut som en dröm. Det är en dröm som förökar sig och vi försöker hålla alla små drömbebisar i styr.

Nyckelpigan blir otålig och öppnar sitt skal för att visa vingarna.

"Ja, kom nu så går vi", säger jag och ler.

"uhrs" :-) blev inloggningsordet i dag, och jag måste nog nästan instämma;

1. Semestern är slut och den känns nu som en kort natts dröm.

2. Första arbetspasset (natt) var helt galet.

3. Det regnar verkligen fortfarande.

Det var det negativa.

Det positiva är:

1. Det finns inget positivt med att semestern slut. MEN, igår klev vi iland och vi fick medvind i de första stegen på gräset. Nyckelpigan sitter på mitt huvud och åker med - nästan lika nyfiken som jag själv är.

2. Har man ingen matrast kan inte matron bli störd.

3. Regnet är verkligen fint och varmt. Hade jag haft semester skulle jag  ha ställt mig barfota i det och välkomnat vätan i mitt hår.

Vi strandade häromdagen och trodde att vi skulle kliva ur. Mitt i steget hejdade vinden oss att ta det vidare och vi sjönk tillbaka i våra baljor. Luften gick liksom ur oss och återförenades med vinden. Med störtfloden som kom där efter. Lite besvikna beslutade vi oss för att det kanske var lika bra att flyta vidare. Que será será.

Vi väcks av en varsam knyck av att vi åter har strandat. Vassen kittlar under fotsulorna och en nyckelpiga vandrar över på min fot. Jag kisar under lugg och tittar över mot min kamrat. "Är det säkert att vi ska kliva iland här?", frågar jag. Han tittar tillbaka, rycker lite på axlarna och svarar: "Tja, varför inte".

Hur väljer vinden att göra denna gång?

Jag ordar inget om det, utan postar hyllningsdansen till Jackson. För att den är snygg.

(härda ut reklamsnutten!)