Om troll och spöken kunde skapa avkommor så är det dessa jag träffar i mina drömmar. I de vakna drömmarna syns de inte, existerar inte, men finns ändå där. Illvilligt viskande och snörvlande i mitt inre öra. I de sovande drömmarna är de alltid vackra och gapar över min vilja så att den antingen skräms ur kroppen och vaporiseras, eller kryper så långt in i mig att den sammanpressas till ett diamantkorn. Ibland får de mig att påtagligt explodera i vågor och det är då det är som värst.

Ge mig ett troll eller ett spöke som åtminstone ibland går att ta på, men inte dessa fantasivarelser som uppstår ur icke-materia, är fullständigt okända och inte har någon annan levande själ än min egen.

(Jag kan förövrigt officiellt härmed begrava ett stycke troll och tre stycken spöke. Inofficiellt hade jag ihjäl dem redan tidigare. Ett utan att faktiskt göra något. Åderlåtning fungerar tydligen).

I natt drömde jag. Igen. Det var bara en annan miljö.

Jag vaknar alltid med en vridande känsla i magen som lätt stannar kvar om jag inte aktivt försöker tänka annorlunda. Tänka att drömmar inte har någonting att säga till om, vare sig de är medvetna, omedvetna eller sovande. Vare sig jag trevande agerar, inte agerar eller rätt och slätt inte tillåter mig att agera.

Jag säger till mig att jag har kontrollen och att det egentligen inte har någon betydelse.

Varför känns det då alltid som att jag springer med ett tjockt gummiband knutet runt midjan trots att jag vunnit min egen diskussion?

Jag är ställd. Fullständigt ställd.

Så jag fortsätter i mina gamla spår med vridade mage, trots att det är sjukt tungt att röra sig.

...en riktig utskällning. Eller vad det nu kan kallas när katter skäller.

Den är bara så bra att jag lägger den i min lilla hög.

Nu har bil två av två möjliga fått på sig vinterskorna. Det är kallt och ruggigt, skitigt och dant att byta däck men eftersom det sker i samarbete med ett proffs med tillgång till tryckluftsmutterdragare är det ju ganska lindrigt. Och fruktansvärt tråkigt.

På bil två av två följde det dock med några fina plastapplikationer; en prydnad för varje däck som visar bilens märke och svarta pluttar att sätta över muttrarna som slutkläm. Det var riktigt roligt.

Antar att jag är mer av en pysselmänniska än en som gillar att få svarta sorgkanter under naglarna.

I helgen återaktiverades den vaccinerade armen och började göra nästan lika ont som när den var nybesprutad för snart två veckor sedan. Så kom förkylningen två dagar efter. Samband?

I mitt förra liv hände det att han och jag var ifrån varandra månader i sträck. Jag minns hur märkligt det kändes när han flög över ett helt världshav för att hälsa på i min nya värld. I min egen värld, där han inte fanns. Hur jag liksom hade glömt bort vem han var, hur han var och att han var en riktig människa. Det samvetstgranna bandet som gick under hjärtat och över halsen brukade strama, men ibland visste jag inte ens varför. De första timmarna var han som en okänd som jag känt i så många år och att bli berörd kändes främmande. Men det var i mitt förra liv.

Det var ett kärt återseende igår och oerhört skönt att äntligen få en kram som var på riktigt och inte utformad av skrivna ord. Han var lika lång som vanligt och måste böja på benen och nästan huka sig för att kramas ordentligt. Jag är så glad för att det var Han som kom och ingen annan. Han är inte främmande.

Positiv väntan! Väntan på något gott.

Under tiden knaprar jag jordnötter som besatt och de gör mig yr av njutning eftersom jag är hungrig.

Nu låter det i dörren!

...

Nähe..?

Nejmen, ok.

Men snart!

Jag lägger en till sak som jag gillar till högen jag gömmer här inne. Eller så är det så att jag gillar den lustiga hoppsaken (is it a dog? is it a cat? is it a rat? is it a plane?) ännu mer än Mr Furry himself.

Mr Furry med bihang.

Harpmusiksnuna och nyckelharpsvibbar till trots är det väl känt att utseendet kan bedra om man bara väljer att stryka fingret längs ytan. Nu är det mars som uppfyller mina önskningar och inställda planer finns det ingenting som heter i det här fallet. Det är bara ett måste.

Jag har hela sommaren och hösten älskat att köra min blå pärla tack vare att jag där kunnat mangla Dead by April (tidigare nämnda i bloggen) oförskämt högt och bara känna mig själv pulsera längs vägarna. Jag ser fram emot att få stå inne på Idun och helt enkelt  bara   ge   utlopp.

Speciellt till den här låten (kom, mars, kom!)

Dead by April - Trapped