Nu ska jag envisa mig igenom sista den natten och mörka läget genom att ta alvedon och ipren. Sedan, med lite tur, orkar jag i alla fall äta någonting och titta på raketer. Antingen från fotbollsplanen, genom fönstret eller på tv. Eller allt samtidigt.

Jag är besviken på att dessa två fina högtider har blivit så påverkade av att jag har jobbat. För mycket. Jag är lite lur på att jag jobbade både midsommar och påsk också. I alla fall säger mina lönespecifikationer det. Visst får man vara ledig alla storhelger följande år då?

Jag tror att jag måste tillverka egna högtider.

Jag såg ut som en hårt rullad cigarr när jag gick hem från jobbet på morgonen. Andedräkten studsade mot halsduken och luggfliken som tittade fram under mössan blev silvervit. Min By bjöd på en optisk illusion när den kalla luften pressade ned rökpelaren från värmeverket i en horisontell linje. Lade jag huvudet på sned kunde husen lika gärna vara fastklistrade på en vit, bullig vägg. Fem minuters gångväg närmare Hemma kunde jag ha sett soluppgången i rökmolnet om det inte hade varit för att det fortfarande var kolsvart ute. Det måste ha varit stadens orangea gatlyktor som fick mig att längta efter en riktig gryning.

Ett par timmar senare var kvällen som glömd, men kvar dröjde sig minnen av en mor som grät av saknad redan innan alla stormade ut genom ytterdörren och att jag troligtvis för sista gången fick ligga bredvid min mormor för att ta en tupplur. Sist jag låg bredvid mormor i samma säng var för mycket länge sedan. Morfar låg i rummet bredvid. Jag bad henne att hon inte skulle dö under natten och jag mindes tickandet av fickuret som hängde i sänglampan. Jag var vettskrämd för att bli ensam.

Natten mot juldagen förflöt och jag fick förundras av åsynen av en några månader ung människas helkroppskamp för att tränga igenom sina drömmar och in i vakenheten, men hon gav upp och somnade snart om igen. I sömnen log hon med den lilla, lilla rosenknoppsmunnen och bakom sidenögonlock iakttog hon sin sovande värld. Hon var vacker och mycket, mycket farlig.

Iskristaller fäste sig i ögonens bryn och fransar på färden hem. De smälte och rann som vintertårar över ett rodnande ansikte. Jag mötte inte en enda levande människa och det knarrande nysnötäcket klövs av mitt framdäck. Klippande ögon försökte skydda men gjorde mig snarare blind. Där vid min högstadieskola kunde jag lika gärna ha drömt att jag cyklade över en vidd av vit plysch.

Nu ska jag dit, till juldagsmorgonens dröm.

Jag vet att den bästa gåvan i år kommer att vara kärleksförklaringen. Den är som en mjuk muk på min kind.

Jag ska försöka tända den öppna brasan inom mig själv och se om jag kan få lite ro.

God jul, där ute i vita världen.

Hur löd den nu, den där problemhanteringsteknikformuleringen som är fasthäftad på jobbets ena anslagstavla? Den var ju inte lika knölig som den där hemska formuleringen, som nog måste vara det längsta sammansatta ordet jag har skrivit på länge. Jo, nu minns jag.

*Hur är det nu?

Det är oroligt. Det bubblar och spritter. Sockerdricka.

*Hur vill vi ha det?

Målinriktat lugn med hög säkerhet.

*Hur ska vi komma dit?

Formulera målen. Gör därefter en konsekvensanalys innan handling.

Det hade varit enklare om jag hade skrivit:

*Hur är det nu?

Stökigt

*Hur vill vi ha det?

Städat

*Hur ska vi komma dit?

Dum fråga förtjänar dumt svar.

Det handlar egentligen om samma sak, så jag borde nog städa. Dock inte utan konsekvensanalys.

Jag är glad för bra människor och bra konversationer. Liknande uttrycksformer sjunker lättare inunder ytan och lägger sig tillrätta som ett värmande lager. Liknande tankar gör det enklare att ställa sig jämförande intill varandra och mäta längd och bredd. Två oroligheter kan ändå ha gemensamma nämnare. Ett pekfinger kan greppas och låta sig ledas längs de osynliga mönstren. Ett annat ritar en cirkel och hela handen målar. Det gråtande ögat som finns bredvid det skrattande ögat i gycklarmasken kan tillslut se att man tillsammans har två glada ögon som kan trösta de båda gråtande.

Här skulle jag vilja lägga in värsta bra låten och dedikera den till en som aldrig är rädd för att hoppa på tåg. Eller i alla fall gör personen det ändå, trots lite rädsla. Runaway train med Soul Asylum hade ju varit bra, men jag inte tycker om den, inte ens det minsta lilla. Om tågresenären vill önska en egen så går det bra. Annars får det vara. Den är i alla fall dedikerad, även om den inte finns.

Allvarligt talat. I dag har jag lust att avyttra alla djur. Och båda mina inneboende. Bort. Iväg. Varsomhelstdetspelaringenroll. Allvarligt talat.

6, 003 personer har svarat "inte ännu" på frågan om vi känner varandra på något sätt i min lilla omröstning. En av dessa är numera känd för mig men har nog försvunnit ut i etern. Det är ok.

4, 002 personer har svarat "nej" och 2, 001 att vi inte "behöver känna varandra". De passerade nog bara. It´s all good.

10, 994 personer har svarat "ja" på frågan. Jag kan komma på vilka sex stycken av er är. Det känns lite märkligt.

Det är lite som att berätta hemlisar i ett becksvart rum inför ett antal okända åhörare, som jag borde veta vilka de är, utan att få respons. Det betyder att det åtminstone är 4, 994 personer som inte får det framtida bloggflyttkortet.

Se där.