Ibland drömmer jag väldigt intensivt. I morse någon gång fick jag en jättefin, lång kram av någon jag tycker om, just i drömmen. Kanske var klockan 7.35, jag vet inte. När jag vaknade läste jag på nätet om att jorden bävat i det land han bor. Jag hoppas att han mår bra.

Skräckfilm på riktigt

Jag har stoppat ned många blad saker i burkar med tättslutande lock. De är mitt livs kryddor, plockade eller stulna för dess berusande doft, eller för att de av en händelse blivit noterade och omtyckta. Ibland stryker jag med fingret längs etiketten och låter den vila. Ibland gläntar jag på locket och doftar. Ett kort andetag eller en lång suck. En burk jag ofta rör men sällan öppnar blir laddad och släpper iväg en liten blå blixt genom mig när jag inte längre kan hålla mig. Lite omtumlad stänger jag burken och ställer tillbaka den i skåpet. Då blir det så här.

Mitt i tumultet. Under paraplyet jag höll upp för att skydda mig. Bakom skygglapparna. Mellan fötterna som inte riktigt visste var de stod. I en sargad kostym. På en plats som jag försvarade som min egen. I mina egna snedsteg. Mellan vägskälen. På golvet med de vita cirklarna. Mitt i allt, mellan oss, hittade jag något som var så starkt att det inte fick finnas.

Molotov - Gimme tha Power

Någonstans på en gångbro, femton minuters promenad från en av de blå linjernas sista hållplats. Jag var alltid trött. Jag kände mig alltid grå. Det var alltid regnmättad höst. Med händerna djupt nedborrade i jackfickorna och det långa håret i en svans. Med tunga ben och System of a Down dånande genom huvudet. Hemma låg så långt bort.

System of a Down - Toxicity

Välkommen till en exklusiv förhandsvisning av den elektroniska önskepennans grova drag. Det är inte så här det är, men det är så det skulle kunna bli. Någon gång.

P & W där de drev i land

Det är en speciell känsla att bli buren. Att lägga benen kring någons midja, armarna kring någons hals, borra in ansiktet mot densamma och sedan blunda. När ljuset är släckt sugs omgivningen in i ett svart hål och man blir viktlös i de gungande stegen. Det kittlar i magen. Man blir obefintlig och allomfattande. Kanske blir man liten igen. Och lite rädd. Men det går bra, för tilliten gör att man vill fortsätta vaggas.

I stillheten sitter jag ensam vid ett litet artificiellt ljus och vrider och vänder på platta saker, som om det vore ett memoryspel. Vänder upp, tittar och lägger tillbaka. Kanske är det suddiga bilder. Jag ropar frustrerat hallå? ut i mörkret och lyssnar intensivt på tystnaden, som om jag väntade mig att den skulle svara. Jag behöver fler. Jag behöver mer. Då och då känner jag av en händelse något platt på golvet (under sanden) i det sena mörkret som jag plockar upp och kan vända på, men jag ser aldrig vad det föreställer. Jag tror att det bara är ekot av mina egna hallå. Jag lägger det till min samling och fortsätter att vända upp på måfå.

Min krulltott håller lite ofrivilligt på att försvinna bort. Det är stor skillnad på de senaste två dagarna i trötthet, förmåga att äta och möjlighet att röra sig, men inte i hans vilja. Han fortsätter att vilja rulta runt och vill sova på alla andra platser än i sitt hus, så då gör han det. Från att ändå ha fått i sig bra med barngröt för två dagar sedan orkar han nu knappt sticka ut tungan för att lapa och halvsomnar med kinden i teskeden. Men han vill äta. Det är gott, så då gör han det. Han är som de där sprintskidåkarna på OS, men lite annorlunda. Tänk att även dessa små är så starka in i det sista och tänk vilken kraft viljan är.