Sådana här gånger, när jag orkar stå åtminstone ett halvt steg ifrån mig själv och titta på vad som händer, kan jag bli lite fascinerad. Hur jag bara sugs ned i underjorden, hur det svartnar och hur otroligt svårt det är att ta sig upp. Om det ens går. Speciellt om jag blir besviken på något. Då blir jag så ledsen att jag nästan måste gråta. Eller om jag irriteras av något. Då blir jag så arg att jag troligtvis skulle kunna ge mig på någon. Allt är så oerhört förstärkt. Tänk om det ville verka på samma sätt med positiva saker? Att jag hade blivit 25 gånger så glad för att min fina bikinitopp äntligen kommit på posten, till exempel. Men det verkar inte fugera så.

Jag måste skriva ned vad det är som gör mig så otroligt ledsen och arg just nu, så att jag kan titta på det när jag är piggare och se om det var så förfärligt.

1. Bror ska flytta.

2. Grannen spelar "musik" när jag har jobbat natt igen.

3. Jag blir ledsen för att Han kan säga nej till mig men inte till andra, vilket gör att tid som skulle kunna vara vår blir någon annans.

4. Jag blir ledsen för att Han inte fattar det.

5. Det känns som om mitt ansikte håller på att falla av och att jag håller på att få hjärtfel.

Det är ändå märkligt att åldras. Jag är inte van vid det och troligtvis kommer jag aldrig att vänja mig. Jag märker små, små antydningar här och var. Ansiktet har en lite annan karaktär och jag plockar nästan fram meningar som "gör inte sådär, det kan fastna", som man hörde när man var liten, och tror på dem. Rynka inte på ögonbrynen, då kan rynkan fastna. Jag ser på foton och märker mognare drag. Jag väntar på dagen då jag ska klappa mig under hakan för att... jag har sett någon annan göra det. Jag funderar på mina armar och undrar om det är så att venerna framträder mer när man blir äldre. Jag har aldrig sett blodådror på mina underarmar förut. Eller så beror det på att jag är smalare än förr.

Jag har haft drömmar som jag aldrig gjorde någonting av och som nu verkar blekna. Som om de vore ett gammalt fotografi av en önskan. Omständigheter gjorde att tio år förflöt med drömmarna i band, i släptåg, och nu har de blivit trötta och gamla. Jag tittar på dem med förvåning och tittar sedan på mina nötta skor, utan att riktigt veta vad som hände. Drömmarna är inte lika spänstiga och inte lika pockande, men de är fortfarande mina. Eller kanske är det jag som inte längre har de dragen kvar. Så, jag vet inte vad jag ska göra av dem och jag känner mig lite vilsen. Jag kan titta på andra människors drömmar, sådana som borde passa, men jag kan inte riktigt ta dem till mig. Jag stryker fingrarna lite längtansfullt längs banden till de mina.

S skrev en gång i ett brev att "det är som att ha fötterna i två olika världar". Det hon menade då var att ha en fot i barndomen och en annan i vuxenvärlden. Det  som sker nu måste vara nästa steg. Skillnaden jag känner är att jag är mer rädd nu än då, och jag förstår inte riktigt varför.

Gammalt svenskt typsnitt är onekligen något av det vackraste som finns i bokväg, även om man ibland måste klura lite på vad det egentligen står i texten.

Jag är förtjust i alla vackra versaler och i den gammeldags gemenen k. Den är som ett t med en liten kungakrona på toppen, och ck som ett d med samma krona. Så högtidligt! Skillnaden i utseende mellan f och f (s) är knapp, förutom att f har båda sina fågelvingar kvar.

Jag har förstått att svenskan tidigare hade dubbel-s (såsom tyskans "B med svans") och "vanliga s" som skrevs både som f och s. Om ett ord slutade med ett uttalat s verkar vårt s skrivas ut, medan det i övrigt mestadels användes f. Varför skrivs ordet massan ut som masfan och inte med dubbel-s? Kanske för att dubbel-s endast kan användas i slutet av ett ord, såsom s. Det verkar också som att vissa sammansatta substantiv, till exempel ugnsvärme tilläts skrivas med s, medan karamellfkopan och ftenfkivan skrevs med f.

Mysterierna är många. Sockerkaka kunde lika gärna vara Godertata.

Här är i alla fall receptet på en riktig gammal hederlig sockerkaka ur Gustava Björklunds kokbok för husmödrar, från 1895 (tolfte upplagan), utan diskrimination av s:en!.

1611. Sockerkaka.

22 äggegulor röras med en spade en god halftimme, då 56 ort (238 g) rifwet socker ilägges och sedan 25 ort (106 g) godt hwetemjöl, som blifwit torkadt: derefter wispas 11 ägghwitor till skum och hopröras helt sakta med smeten, som genast hälles i en smord form och sättes i ugnen. Sockret bör wara wäl smält, innan mjölet iröres. Blandningen kan äfwen hällas i papperslådor, hwila då öfwersiktas med fint socker.

Om någon skulle få för sig att göra denna kaka, hör av er till mig och berätta hur den blev.

Det har varit tyst sedan påsk, men nu har oljudet underifrån kommit tillbaka, precis i tid till att jag måste börja sova på dagarna igen. Oljudet från sidorna har tystnat. Jag hoppas att det säger till i god tid innan det försvinner helt, så att jag får förbereda mig. Jag kommer att sakna det lite. Oljudet inifrån är inte så högljutt. Det är nästintill tyst. Just nu. Tystnaden varar aldrig för evigt men det är skönt när den kommer.

Av integritetsskäl plockar jag bort adressen till husbloggen, eftersom det tydligen går att googla sig in hit till mig om man söker efter den. "Kändisar" som vill ha adressen är välkomna att lämna en kommentar här så löser vi det.

Jag skrev en gång en Post-it till mig själv här på bloggen om att bli påmind om att jag skulle säga upp mig om situationen upprepades. Jag tror att detta är nog så när ett sådant tillfälle när jag måste påminnas - helikopter och allt... men jag skjuter upp det tack vare det tårdrypande superskrattandet på sluttampen, när vi lyssnade på diktatet som jouren spelat in med hastighet 180. Det var bara så fantastiskt roligt. Vi får se hur det blir imorgon. (Tack lilla söta för i kväll. Du är en klippa).

Jag flippar mellan kanal 9 och MTV. På nian bor Rabir i en litet rum med hela sin familj, är fattig och önskar en större lägenhet. På MTV cribs visar en snubbe upp sin skogarderob tillägnad endast hans sneakers. Sneakerrummet är större än Rabirs hem. Kontraster.

En sjuminuters promenad från min gamla gård till min nya gård bjuder på vårtecken. Takdropp och smältvatten som strilar, rinner och småpratar. Pyttesmå maskrosblad och grässtrån. Skir hinna av ljusgrönt i den beiga gräsmattan. Svällande rönnknoppar. En kille som motionslöper i shorts med vader som är slätare än mina egna, nästan. Blå, lila och vita krokus. En man som sitter på en stol i sin "trädgård" utanför hyreshuset, bredvid en buske där knopparna precis börjat anas. En spräcklig katt dricker vatten ur en vattenpöl. Människor som pratar från sin balkong. Grov, blöt snö full med skuggor av mörkt grus och sand. Den gamla skon som någon tappat (?) i vintras ligger kvar på gräs. Massor med hundbajs. En ölflaska, kottar, pinnar, dött gräs, en svart strumpa och en plasthandske. I handen en påse med mammas födelsedagspresent och i huvudet en tanke om att kliva upp tidigt imorgon, smyga in i hennes lägenhet med frukost och sjunga Ja må hon leva.

Två trappuppgångar från mannen i "trädgården"