Jag vill alltid flyga i en såpbubbla. Inte vakna fastnaglad i lakanen i ett mörkt rum och inte kunna röra mig av rädsla för att den kommer att spricka. Det är mycket härligare att sväva viktlös med håret som ett yrande kring ansiktet när den bär med mig genom solljus och gröna vidder, med svalor som susar in under en tegelpanna i taket och fina sandkorn i skorna efter gårdagen. Alltid leende.

Han låg på den långa trasmattan och funderade över vardagen i går kväll. Om funktionalitet och praktikalitet. Jag funderade över normer och radikaliteter. I går spelade vi guitar hero metallica tills fingrarna blödde för att behålla bubblans ytspäninning intakt en stund till (och jag måste erkänna att jag nu klarar två låtar på expertnivå). Trots detta fick jag ett sms om att vardagen kommit och jag är lite glad över regnet som pickar på mina fönsterrutor. Tvättmaskinen sköljer bort såpan från när bubblan sprack och jag förvandlas långsamt till en vampyr igen. Solmärkt med en oregelbunden pigmentförändring i pannan. Så måste det tydligen vara.

En kväll och en plats som jag inte vet hur jag ska handskas med och jag glider vant ned framför skärmen där informationen aldrig tar slut. Efter att ha levt några fina veckor i ett tillstånd som skulle kunna beskyllas för att vara platspromiskuöst, där jag inte vetat var jag ska somna när natten kommer (och det har känts bra), börjar den lilla kvarnen i magen mala. Trots att jag bara är halvvägs in i ledigheten. Korn efter korn matas ned mellan stenarna och slutligen bildas ett damm i ännu en säck. När fingrarna skriver in ansiktsboken i adressfältet står jag nästan och trampar av och an inuti och överväger plötsligt att avveckla min användare där helt och hållet. Andra dagar, när lilla kvarnen går an helt utan anledning, funderar jag om det kanske är dags att byta ut en del av vardagssituationen. Destroy, erase, improve. Men sådant är ganska läskigt, så jag tänker inte mer på det oftast, trots att det nog egentligen är små klockor som ringer någonstans långt borta. Sådana som jag borde anstränga mig lite mer för att höra.

Vi har försökt leva ett tag utan någon fast och orubblig plan. Vi har försökt med önskemål, men inget större än så. Jag kämpar då och då mot Hans måsten och Hans impregnerade, sölblöta arbetslusta. Jag slingrar mig liksom förbi och ställer mig mitt emellan dem. Jag hoppar, vinkar och tjoar för att synas bland tentaklerna som sträcker sig mot honom. Oundvikligen lider den här heliga tiden mot sitt slut och jag vägrar bestämt att kika upp mot svällande, bubblande orosmoln.

Än så länge är jag fri och sover var jag vill.

Denna spränger nästan min bröstkorg.

Det är värt att klicka vidare på länken till youtube. Ingen annan lyrics-video duger.

Sick Puppies - White balloons

Jag är ett A4-ark. Jag har blivit vårdslöst ihopskrövlad och bortkastad med ett överhandskast i papperskorgen. Jag har blivit upplockad av samma hand, utvecklad och tillstruken igen. Därefter riven i två delar, och sedan i fyra, och bortkastad igen. Så upplockad på nytt, ihoppassad och tejpad med svart eltejp. Därpå ihopknycklad det hårdaste som är fysiskt möjligt och lämnad vid en kamin som tändmaterial. Sedan kom någon annan och plockade upp mig. Vecklade varsamt ut mig. Såg mig och log. Jag är full av rynkor, slitningar och veck. Jag är felaktigt ihoptejpad med svart tejp. Du kallar mig ren. Vit. Slät. Så som jag önskar mig. Ett nytt ark.

Jag väntar ju på dig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag är så van.

Men det är lite tråkigt.