Jag har ett hat-kärleksförhållande till att arbeta natt. Det jag gillar med det är att det är ett lugnt tempo, även när det är mycket att göra. Det är nästan inga telefoner som ringer och miljön är inte lika aktiv. Jag arbetar mer avslappnat och dagens problem blir inte mina. Det är skönt att gå hem när dagpersonalen kommer, helt enkelt. Det kan vara proppfullt på avdelningen men många gånger går natten sin gilla gång och det kan ändå vara ok. Inga frågor, ingen överdriven service. Bara jag, min fantastiska kollega och våra kaffekoppar. För det mesta hinner vi sitta en god stund och prata framför tv:n eller planera något roligt man ska göra när man inte är där. Om man har någon energi över till sådant. När jag kommer hem från jobbet är det lugnt, jag tittar på nyhetsmorgon och äter lite frukost innan jag lägger mig. Sedan sover jag (ibland), vaknar på eftermiddagen och har möjligheten att träffa någon jag tycker om en stund innan jag går på nästa natt igen. Hade jag kunnat skulle jag gärna jobba ständig natt ett tag.

Det jag gillar mindre är mina enorma problem att ställa om dygnet. Det känns nästan sjukligt ibland och jag önskar verkligen att jag kunde bända mina klockor. Jag blir överlycklig när jag kan vaka av ordentligt och sova som en prinsessa därefter, men de gånger som det har hänt kan jag räkna på en av mina händers fem fingrar. Jag kan lyckas sova kort på dagen och känna mig trött på kvällen. Jag lägger mig och somnar, vaknar efter en timme och kan inte somna om. Den följande dagen är fullständigt krossad. Jag kan också lägga mig trött och inte somna alls, eller lägga mig trött och inte somna förrän åttanyheterna har slutat. Jag kan också lägga mig oförskämt pigg, bara för att jag måste gå och lägga mig. Eller inte lägga mig alls. Klockan fyra på morgonen har blivit min kritiska punkt som jag har börjat fasa. Vad kommer att ske därefter? Antingen somnar jag eller så är jag i arbetsmode. Då är arbetet med att vaka av kvar, helt enkelt. Bara uppskjutet. Ledigheten är ingen ledighet. Snarare ett hopkok av en del ångest och en del trötthet. Och alla som känner mig vet hur jag är när jag är trött. Stygg vampyr. Ibland undrar jag om detta är en utlösande faktor till mina ledsna perioder. Jag vill snart inte längre.

Det är förunderligt hur snabbt ensamheten kommer sköljande med sin stora, tunga våg. Som om det vore normalläget att översköljd ligga genomblöt och frysa. Jag borde gå och försöka torka upp lite på något sätt...

Spökdöderskan är igång igen. Ska bli spännande att se vem som vinner. Håll på mig.

Krama mig när jag är glad. Krama mig när jag är ledsen och när jag är lycklig. Krama mig när jag är rädd, frustrerad och sur. När förvirringen kommer. Krama mig när jag är trött eller pigg, när jag inte behöver det och när jag minst anar det. Krama mig när jag är är fnissig eller likgiltig. När jag har energi och när jag har förlorat den. Krama mig när jag är hungrig och törstig men också när jag är mätt. Krama mig när jag inte vill, men också när jag vill. Krama mig när jag har ont och när det har försvunnit. Krama mig speciellt mycket när jag är arg. Eller när jag får panik. Krama mig alltid, var som helst, när som helst. Bara du kramar.

Min farmor berättade en gång om när hon var jättearg på min farfar över någonting. Hon trätte på honom tills han gick ut en stund. När han kom tillbaka var hon fortfarande arg, om inte argare. Då kramade han om henne och sade lungt "min lilla mamma".

- Hur kunde man väl vara arg på en sån?, sade hon och skrattade.

Kram

I en av garderoberna hittade jag en liten svartlackad ask med målat blommönster bland prydnadssakerna. Innan jag skulle lägga den åt sidan och riva i nästa låda skakade jag på den och det rasslade till. Jag öppnade den och hittade ett litet silverkors jag glömt bort ovanpå några små fotografier. Överst låg fotot på Syster med hennes vackra hår svallande över ena axeln. Hon log som om hon fnittrade till precis när kameran slöt sig om ögonblicket. Där under låg ett foto av en femårig flicka med mörka flätor. Söt som honung log hon blygt mot fotografen i sina aprikosa kläder. Hon är nu snart sjutton år och bloggar om dagens outfit. Jag läser bloggen i smyg. Till sist hittade jag fem andra foton av en krullhårig tonåring. Jag fick dem en gång av sjuttonåringens mor.

Jag avbröt städningen och plockade fram papper och penna. Därefter skrev jag ett riktigt brev med riktig blyertspenna till en tvåbarnsfar och bad honom ge dem till den person som de egentligen tillhör. Barnens mor. Men det var roligt att se honom igen, trots allt.

(Jag behöll ett foto. Det var mitt. Det stod det uttryckligen på baksidan).

Jag försöker städa upp och rensa ur garderober. I min röda hall ligger det högar med skräp. En tyghög, en kartonghög, en plasthög och en hög soppåse. I morgon ska jag börja nyttja mitt förråd som har stått helt tomt sedan Bror flyttade. Julsakerna ska få byta bostad tillsammans med lamporna jag aldrig får uppsatta. Prydnadssakerna jag aldrig tittar på får följa med vinterkläderna. Förhoppningsvis får de ett trevligt kollektiv där nere, tillsammans med den nya hyresgästens gardin-och-duklådor och vad-det-nu-kan-vara.

Det kommer onekligen att kännas mycket underligt att inte längre bo ensam, att dessutom flytta in med någon som jag bodde med för sjutton år sedan och i dagligt tal kallar mamma. När jag i våras frågade henne om hon ville flytta in sade hon att hon redan hade tänkt tanken när Bror flyttade ut, men samtidigt blev hon nästan lite spak och visste inte vad hon skulle säga. Hon tackade dock ja efter någon dags betänketid.

Ett några generationer stort steg tillbaka i tiden håller på att tas i denna stund. Skillnaden är att jag inte har några kor som kan ge förmånsmjölk till henne.

Kanske väljer jag att inte se nackdelarna just nu. Kanske vill jag inte att de ska ha någon betydelse även om en mamma alltid är en mamma, och en dotter är en dotter trots att gränserna med tiden strukits ut med tummen. I grunden behöver vi båda den ekonomiska hjälpen och förhoppningsvis orkar vi med varandra en liten stund. I grunden tycker vi om varandra väldigt mycket och kanske kommer det att gå riktigt bra.

Den röda dörren står öppen. Välkommen in. Man ska ta hand om varandra.

Bara ännu ett minne till smyckeskrinet.

Nickelback - Rockstar