Alla inlägg under september 2010

Av silje - 28 september 2010 12:48

Det känns som att jag måste väldigt noga med vad det är som händer nu. Jag tror att jag sitter på kanten till ett hål och låter benen gunga rakt ned i ingenting, utan att riktigt känna av yrseln. Det är som att det händer av sig själv. Som om jag vore en sömngångare. Det är kanske därför jag har så svårt att ta mig ned på stan idag. Ändamålet är att köpa en bok. Jag såg trailern till filmen nyss och med skräckblandad förtjusning känner jag hur det rör runt i magen på mig. Jag önskar att jag orkade med omvälvning och stora tankar. Jag och mina svängande ben. Med en bar fot och en sko med väldigt löst knuten rosett.

Av silje - 26 september 2010 23:19

I ett svagt ögonblick tippade hjärnan ut inspirationen på tangenterna vilket ledde till att jag googlade ord såsom "sydamerika runt", "rundresor sydamerika" och till och med "jorden runt". Jag har googlat även på dagtid, vilket är ett synnerligen allvarligt symtom och jag ska verkligen försöka att inte bli riktigt sjuk. Jag har nämligen ingen annan att smitta för att kunna vara två om det.

Av silje - 23 september 2010 23:53

... för övrigt önskar jag mig en grupp människor som orkar vara uppe hela nätterna och hålla en vampyr sällskap. Eller på förmiddagarna efter klockan tio. Eller att det fanns antidot mot vampyrism. Det hade verkligen, verkligen behövts.

Av silje - 23 september 2010 23:19

Sedan i måndags kväll har det legat som en ömmande föranings tryckande nagel mot ryggmärgen, och nu gick nageln igenom. Det gör ont som tusan och jag vet att det bara är början. Jag får lite svårt att andas faktiskt.


Jag har skrivit om det förut. Om balansakter på eggar. Och om bollande av såpbubblor. Om alla dessa masker och att tvinga sig att använda dem. Jag vet att ingen riktigt vet om det, men den här gången kommer jag att få slita för att hålla ihop mig själv.


Kanske är det mitt sista upprepade misstag. Läxan jag redan har lärt mig som nu kommer igen, mångfalt, långt i efterhand. Straffet för att man inte kan hjälpa vem man går den extra kilometern för, för att nära är bra.


Kanske nöter jag fram ett ännu hårdare lager på min hud och rynkorna inombords kommer att krypa ihop och fördjupas. Men det hjälps inte, för det måste vara så. Det finns inget annat sätt.


Och den där extra kilometern, den har varit värd det. Tveklöst. Nu är det bara sista biten kvar, och jag är med på den också. Tveklöst.

Av silje - 17 september 2010 14:43

Tänk om det bara kunde blixtra till och så visste jag vad jag skulle kunna göra. Jag önskar att det fanns mer potential. Där. Eller att jag kunde se den upplyst av solskenet och bara fatta. Då hade jag aldrig tvekat. Då hade jag haft allt jag någonsin velat ha, och mer därtill. "När jag blir stor...", brukar jag säga. Jag är lite trött på min barnslighet.


En stump ur Clawfinger - When I grow up


Av silje - 17 september 2010 12:33

Det var roligt att få gå till vallokalen igår. Inte bara för att bevisa att jag lyckats välja, eller för att jag och Syster gjorde det till en date, utan också för att vallokalen låg i mitt gamla bibliotek, som ligger i min gamla högstadieskola. Det var som om de med stor ansträngning lyckats fösa hyllor, skåp och bord åt sidan och för att skapa en plats för att rösta. Som när man har skrivbordet belamrat med saker och städar upp en yta för att lägga skrivblocket på. I kön till registreringen såg jag bland annat skolbänkar från klassrum och med ens kunde jag höra hur blyertspennan lät mot dess yta. Jag har nog åtskilliga gånger skrivit "Megadeth" och ritat hjärtan och smileys på likadana bänkar.


När vi skulle gå därifrån sade Syster att en dörr in till skolan var öppen och tyckte att vi skulle gå in. Som vanligt hade jag svårt för trösklar, men följde lite skrämd med in i korridorerna, klev över tröskeln och gick sedan på minnesjakt.


Det var som att bli tilldunkad i bröstkorgen gång på gång för varje nytt steg vi tog. Utanför vaktmästeriet där vi en gång satt och väntade på kvartsamtalet. I korridoren där vi satt i fönstren mot den låsta innergården och tittade på folk och tjimmade. Där Robert lade någon kommentar om mina ben när jag gick förbi, där det första otippade kärleksparet satt och kysstes, där han som slog längst på brännbollen tryckte upp Helena mot väggen för att han helt enkelt fick nog.


Sedan mot skolsköterskeskylten och vidare mot min klass skåpklunga. Doften från platsen var nästan densamma, förutom att den var helt frånvarande av människor och andra slags skåp. Det visade sig att Syster hade haft sitt skåp bara fyra, fem skåp bortom mitt och buskarna utanför, de med de konstiga bären som man aldrig visste om de var giftiga eller inte, hade vuxit så att de helt skymde utsikten mot cykelvägen. Jag hade skåpet längst ut. Sedan kom Roberts. Därefter Linas. Nästan automatiskt tittade jag bort mot den punkt där jag brukade titta på mina stora högstadiekärlekar, liksom smygtittande över skåpet. Jag minns fjärilarna och eldkloten som slungades in i min mage när någon av dem tittade tillbaka. Jag mindes hur trångt det var, hur Roberts skåp hade en fadd lukt av otvättade kläder och böcker och hur Lina alltid gnällde, rodnade alltför lätt och aldrig klämde sin stora pormask.


I trappen upp till övervåningen gick jag genom ett spöke där huvudrollsinnehaverskan inte hade talat till mig på en hel dag på grund av att jag stannade kvar med hennes ärkefiende, och tillika min gamla vän, efter musiklektionen. Jag ville inte följa henne på stan och därefter straffades jag med total utfrysning. Det slutade med att jag dagen efter bröt ihop och bad henne om förlåtelse, gråtande inne på en toalett. Efter spöket kom barnkunskapssalen och en glasdörr till vårt hemklassrum. Där Robert glatt berättade att han brevväxlade med vår avflyttade kompis Marcus och där jag allt mer förstod att Robert var kär i mig. Där jag tappade andan när jag skulle ha högläsning i ett grupprum.


Syster ledde mig vidare mot språkrummen och vi konstaterade att vi hade haft spanska med samma lärare men i olika salar, och i engelskasalen kom jag ihåg en lek vid svarta tavlan där jag åt upp de kritor som inte gick att skriva med för att de var av godis. Vidare mot NO-salen där jag själv fick bestämma mitt betyg i åttan, där Robert blev överlycklig för att jag gav honom en enkel komplimang om hans handstil, där gympaläraren också var NO-lärare och gråtande gick iväg från en lektion efter att en annan klass utsatt honom för mobbning. Där Pernilla helt plötsligt var pyttesmal och alltid sprang, var hon än skulle, och där Ida bytt dialekt efter två dagar i Göteborg.


En trappa ned hittade jag skrivmaskinssalen där jag pillade in tejp i låset och tvingades erkänna att det var jag efter att läraren utpekat någon annan som den skyldige. Hemkunskapssalen där jag mådde bra och alltid arbetade med SnyggPeter som ibland hade tjej och alltid lite vuxet frågade var jag skulle göra i helgen. Jag brukade säga "inget" och i hemlighet hoppades jag på att han skulle fråga om vi skulle hitta på något tillsammans. Han var duktig på att knäcka ägg till pannkakan. Musiksalen där vi fick spela på riktiga instrument och inte på tonboxar, och där jag spelade piano med Emma, den där ärkefienden.


"Slöjden!" utbrast Syster. Ja, slöjden, där jag ville gå i träslöjd men inte fick hjälp av läraren för att jag inte var pojke, men gjorde världens finaste halsband av glaserad metall. Där jag mot min vilja bytte till syslöjd och där jag hamnade efter eftersom jag hade gått träslöjd. Där fick jag heller ingen hjälp men lyckades tillslut sy en svart kort klänning i krossad sammet medan Ida gav sig på knyppling. Klänningen förstördes helt vid första tvätten men gav mig en trea.


I bildsalen skar Robert självmant sig själv med en sax i underamen för att imponera på mig och jag bad honom i förtvivlan att sluta. Han torkade bort en liten blodstrimma och frågade mig varför. Där blev Lina lila i ansiktet av ilska för att Robert och Karl skulle vara med i vår papier-machégrupp, och hon vägrade allt hon orkade för att hon avskydde dem båda två. De var tydligen äckliga, men Karl var min kompis även om han tyckte att huvudrollsinnehaverskan var mer fascinerande. Utanför bildsalen låg matsalen kvar som en stängd koloss och jag minns köerna och brickorna, förhoppningen om att Tomas skulle ha matrast samtidigt som mig och hur jag såg rött och sparkade mot Karl i stålhättade skor för att han provade att använda ordet hora i samband med mig. Lite försiktigt och lite på skoj provade han, men det gjorde han aldrig mer. Det var synd att matsalen var stängd. Kanske hade jag träffat spöket när Hon provocerade två yngre tjejer tills de kom att hata henne. Och mig. För att jag satt bredvid med en klump i magen och inte vågade annat.


I korridoren utanför mindes jag Karls kompis Erik som blev lite fin för att han kunde spela gitarr och jag bad honom en gång spela Little Wing. Sedan var han och låten föralltid sammankopplade och jag tyckte om honom. Därefter uppehållsrummet som inte längre fanns, där en Daniel fick spraymåla grafitti för att han var duktig på det. Där Johans skolkort klistrades upp på stereon och jag inte uppehöll mig så mycket. Kanske för att vi stal cigg av hennes mamma och tjuvrökte på rasterna. Sedan toaletterna där Sanna konstant fixade med sin lugg och klappade på sig puder i helt fel färg, för att det inte fanns puder för mörkhyade i vår stad dåförtiden. Hon var också kär i Tomas. Det var inte helt lyckat. Därefter blev huvudrollsinnehaverskan också kär i Tomas, troligtvis för att jag var det. Då var det kört. Det var bara för mig att resignera, "ge bort" honom, svälja tårarna och följa med i det.


Sedan tillbaka till vaktmästeriet, de som väntade på kvartsamtalet och vägen mot biblioteket. Det spelade ingen roll att hela skolan gjorts om till fritids, låg- och mellanstadieskola, hade annan färgsättning och bytta dörrar. Jag gick genom den svunna tidens levande och döda som sitter fast i de skrovliga mörkbruna tegelstenarna i skolans korridorer. Tydligen håller Hon på att blekna även om det är lite. Och tydligen har Robert varit mer betydelsefull för mig än vad jag erkände då. Det hade aldrig gått, även om jag i efterhand önskade det i smyg.


NO-salen: Robert hjärta Silje.


Av silje - 16 september 2010 13:22

Jag fick en jättefin turkos spindel gjord av muffins, lakritssnören, godisögon och på toppen ett guldparaply. Jag sade att om hon ville fick hon gärna hjälpa mig att döpa om Aluminium till någonting bättre. Hon tittade snett nedåt i tre sekunder och kom med ens på namnet. Med ett halvt fniss och en fot lite blygt vickande sade hon att han kanske kunde heta Klas. Det är klart att han ska heta Klas! Det passar honom perfekt. Hon är bra på det där med namn. Jag kommer att anlita henne för att döpa alla mina framtida djur.

Av silje - 16 september 2010 00:04

Eventuellt kan jag ha funnit en helt ny källa till energi.


Receptet lyder:


Skölj snabbt händerna i kallt vatten och låt dem vara ordentligt våta. Misstag dig i valet mellan tvål och handsprit vid landstingets handfat och ta ordentligt med sprit i ena handflatan. Gnugga händerna samman och känn effekten!


Sic! Gelsprit är ännu ej beprövad.


Nobelpris?


(Jag måste fråga min kemist hur reaktionen går till).

Presentation

Omröstning

Känner du och jag varandra på något sätt? (Genom jobb, skola, gamla vänner, nya vänner, internet etc).
 Ja
 Nej
 Inte ännu
 Vi behöver inte känna varandra

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Brevlåda


Skapa flashcards