Det var egentligen meningen att vi skulle bo i den mindre granngården. Det var märkligt att överge den lilla drömvärld jag hade hunnit bygga upp för att sedan flytta in i Hans barndomshem, speciellt när allt redan var klart. Rotat. Allt var möblerat och inbott, mörkbrunt och pausat i tiden. Granngården fick säljas och rensas, och drömmarna demonterades. Detaljer fick bäras till det stora huset och det var en orolig tid av bedövande trötthet. Jag misslyckades med att skapa någonting eget ur allt och alla steg i rätt riktning gick genom ett hav av gårdagens havregrynsgröt.

Från början, i granngården, lyckades jag älska byn. Dess avskildhet. Sjöns kalla spegel och solnedgångarna från öns trädäck. Höstens murrighet och stigarna den lilla hunden hade trampat upp. Vinterns idyllandskap och guldkanterna i eftermiddagssolen.

Men det stövlades in allt för mycket. Det inkräktades och önskan att förändra var för stel i ryggen, så det mesta av förälskelsen försvann. Avdunstade. Jag klarade inte av att vinterbona, att hitta igen grodden av egen trygghet och delaktighet och jag blev inte riktigt hörd. Så, jag ställde mig lite utanför och skaffade en dörrmatta som välkomnade med "Oh shit, not you again". Lite på skoj, men mest på allvar.

En sommar, ute på ön, fick jag andnöd och flydde. Jag bönföll honom att följa med mig och Han gick med en liten bit. Så långt de längsta grenarna i trädkronan kunde nå utan att tunnaste rot rubbades ur läge. Inte längre, men tillräckligt.

Den följande sommaren satte jag knappt min fot på den oasfalterade vägen. Jag orkade inte med att åter igen känna mig som ett inslag i något som inte var mitt. Orkade inte med myrkrypningarna som kom nattetid eller paniken när någon knackade på dörren. För de klev alltid, alltid in, vare sig jag ville eller inte. Med eller utan dörrmatta.

Så blev det Hans by och Min by. Närgränsande ligger de andra byarna som vi har gemensamt. Vi böjer och tänjer oss och sträcker våra grenar mot varandra, och de lyckas ändå alltid nå varandra, på något sätt, om än med viss möda ibland. Jag har hört att träd lever i symbios i en skog. Sådana är vi, även om vi står lite glest i just vår dunge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...