Jag kunde knappt cykla hem ikväll för att jag var så hungrig. Det var gamla tuggummin från en tuggummiautomat i mina ben och jag fantiserade om mackor, tillsammans med mitt lika hungriga cykelsällskap. Mackor och varm O'Boy. Limpa. Med falukorv, från barndomens sena fika hos farmor. Eller med messmör, från samma fikabord. Eller med ost, som den gamla vanliga ostmackan. Väl hemma kunde jag inte bestämma mig. Så jag gjorde alla tre. Det var ljuvligt. Det ska jag bjuda någon på middag, någon gång.

Vi köpte ljus och satte oss i bilen. Efter fem mil tände vi det första på en gammal och mörk familjegrav. Det var en liten kyrkogård, utan någon fin kyrka, och på de flesta andra gravar lyste redan ljus. Jag borstade bort lite snö från familjenamnet och dammade av järneken. Den lilla ängeln lystes upp av ljuset, vi sade hej, hälsade från min syster och åkte vidare.

Efter tre mil tände vi det andra på ännu en mörk grav. Kyrkan tornade belyst och vit strax där ovanför och många ljus fladdrade i den lilla vinden. Vi förundrades över hur snabbt tiden går medan vi borstade fram ljungen som fick tjäna som lågans lä. Jag skänkte också en tanke till en liten pojke, som jag en gång kände, som slogs med drakar. Jag jagade ett kvitto, som jag aldrig hann ifatt, över parkeringen innan vi åkte vidare.

Efter fem mil tände vi det tredje på ytterligare en mörk grav. Under snön kände jag stenarna som jag och pojken med den lilla, knutna handen arrangerade för två år sedan. Under hela resan hade vi talat om en mycket vacker människa och det kändes skönt att vi hade beslutat att åka dit. Det är där jag känner mig som mest nära. Det var vackert med alla lågor på den kuperade kyrkogården och i den gamla träkyrkan sjöng en kör för en handfull åhörare. Vi strök handen över den vita, släta ytterväggen, gick mot bilen och åkte hem.

Jag brukar återkomma till många bloggar, men det finns en som jag tycker särskilt mycket om. Han kallar den dagbok. Många gånger är den så naket vacker, och så skör, att man nästan måste läsa den försiktigt. Han har en förmåga att sätta tummen på punkter som ömmar. Punkter som vi själva har, som vi kanske har glömt men även sådana som vi aldrig ens har känt någon gång. Det ömmar ändå och det är då jag gillar den som mest. Besök den någon gång; Jonas Gardells dagbok.

Idag känner jag mig inlåst, inuti mig själv, och jag har ingen lust. Men, what's new, egentligen. Jag låter det vara.

Som vanligt ber jag er som har känsliga öron att inte klicka på följande video. Jag har talat om mitt "nästa liv" förr, och det gäller fortfarande. Då ska jag bli hårdrockare på riktigt och inte bara stå i publiken och nicka. Kick ass. Ned i smyckeskrinet.

As I Lay Dying - Nothing Left

Utsidan är näst intill evig. Genom fönstergluggarna tittar det stora, bruna huset ut på gården och ser, som i slow motion, hur syrénbusken förvandlas till ett träd och hur de svarta vinbären, år efter år, faller som näringsrikt regn mot marken utan att tas tillvara på annat sätt. Årstiderna växlar i takt med en blinkning och över en höst är grusvägen asfalterad. Gården mitt emot flagnar och leksakerna tas, allt eftersom barnen växer, in från gräsmattan och byts ut mot tonårspojkens fimpar. Björkarna växer i kapp med granarna, och allt annat är som det alltid är. I skogen sover en god vän i sin korg, under en av sina stigar, invid trädet Han klättrade i som liten. Evigt är det.

Insidan är som ett fotografi av Hans barndoms hem. Det bruna och vita leker tafatt mellan tapeternas medaljonger och det brunorangea flammar mellan årsringarna i furun. De mörka plastmattorna saknar barnens bara fötter, nu när de sällan befinner sig på samma ställe längre och har blivit så många storlekar större. Konstruktörerna - drömmarna - har sedan länge gått skilda vägar och allt står som ett monument för familjelyckan som en dag, helt plötsligt, bara upphörde. Det röda och gröna på översta våningen fick aldrig se de handelsresande som skulle inhysas och låter de långsamma höstflugorna vila en stund innan de dör, med blicken fäst mot samma håll som huset själv. Dit, ut.

Han har sällan tid att stryka bort de senaste månadernas damm från möblerna och lika sällan det lager av papper som köksbordet samlar. Det gamla kontoret samlar i sin tur på betalda räkningar och dryckesglas, tvättstugan på otvättade kläder och allt ligger kvar där det blir lagt. Köksklockan fångade treslaget och valde att stanna just där. Önskningarna och förhoppningarna virvlar upp när Han rör sig här igenom, men de lägger sig sedan ned tillsammans, som ett flor, i väntan på att tiden ska komma förbi och väcka det ur sömnen med sin allomfattande hand. Han går igenom och hoppas att en dag, i farten, fånga någon virvel i sin hand. Under tiden fortsätter allt att bara vara så som det är. Klockan tre.

När nattlejonet stod på kullen och spanade ut över sitt revir valde jag följande morgon att be om hjälp. Den kom någon vecka senare. För några veckor sedan bad jag om hjälp, igen. Den är på väg. Och förra veckan bad jag åter igen om hjälp. Den är också på väg. Jag brukar ofta be om hjälp, om jag tänker efter, men det är inte så ofta som det verkligen lyckas bryta igenom mina stämband och hörbart ta sig ut till någon som kan hjälpa. Jag är en viskperson. Hes, liksom. Helt enkelt.

Jag vill. Tända de små lamporna i fönstren. Börja läsa boken. Drabbas av fulminant inspiration och skapa små saker. Ligga och titta på prickarna i taket under världens fluffigaste täcke med vita bomullssatinlakan. Dricka något ur de fulländade Geflekopparna jag fyndade för en tjuga i söndags. Kanske kokkaffe med jättemycket mjölk. Tänka på att det känns bra och att det kommer att bli bättre.