Det var en vacker promenad i det bleka, men myckna eftermiddagsljuset. Inget svart som svalde det. Bara rasande vitt. Inte en bil längs landsvägen. En sval il som lekte sin väg över sjön, som slingrade bland rasslande, torra vasstrån och sedan strök vidare kring min kind och över mina ögon. Sjövattnet smekte den tunna, nya isens flanker och kysste den vått. Det riktigt smaskade och vattnet krusade sig, som av vällust.

Jag gick mot badplatsen som jag aldrig har badat vid. Jag satte mig vid vattenbrynet, inhängnad av bryggan och ritade ett hjärta på botten. Jag brände nästan fingrarna i det hetkalla vattnet. Jag tog tag i kanten av isflaket och styrde bort det. Jag bröt av en bit, som av en kaka, utan att mena det och sandbotten, som sken av solljuset, kunde lika gärna ha varit kvar i sommaren. Flaket flöt sakta tillbaka emot mig och jag knuffade ut det en sista gång innan jag med susande öron, halvt avsvimmad, promenerade tillbaka.

Jag till och med grät i bilen igår och jag kan inte skylla på att alla tårarna berodde på utmattning. Men det blir så ibland. När man har ställt sig inför stora, oöverklätterbara berg som man envist försökt hacka sig igenom. Tusen gånger om. När man måste resignera. När de tillhör oss. Kan man inte acceptera att de måste få stå kvar i all sin storhet så måste man vända på huvudet och se efter om det finns något annat, åt något annat håll. Något enklare. Något mer plant. Eller så lägger man ned hackan, kommer överens med vidunderligheten och snön som permanentats uppe på topparna, sätter sig ned och vilar vid dess fot och försöker känna solvärmen i ryggen. Det är besvärligt med berg och att ha blåsor i händerna, och kanske måste man få skölja såren med tårar i bilen, ibland. Men jag tror inte att jag kan vara utan dem, ändå. De gör naturen så mäktig, på fler än ett sätt.

Så, hur gör man när man väl en gång har imploderat? När man liksom är den där punkten av allt och ingenting. När man är så liten att man inte ens finns och ändå ska lyckas utveckla atomer ur intet, som i sin tur ska utveckla molekyler, proteiner, invecklad-heter, liv och slutligen styrka nog att ens klara av att röra sig minsta lilla. Säg mig hur man gör, så att jag kan bli människa nog att möta en annan människa.

Utanför fönstret låter det som om någon står och slår med en metallsked på en stor kastrull. Hårt. Jag måste byta rum för att kunna sova. Dessförinnan måste jag svara på ett mail, vilket känns så jobbigt att jag måste fortsätta vara inloggad här. Ifall jag måste kräkas känslomässigt.

På något sätt gillar jag den samvetsgranne tjuven, som det talas om nu på morgonnyheterna. Han som stal professorns datorväska, men som valde att lämna tillbaka själva väskan, kontokort och papper och dessutom gjorde sig besväret att kopiera professorns datafiler till USB-minnen och sända dem till honom i ett brev en vecka senare. Troligtvis var han mycket medveten om vilket oerhört arbete som ligger bakom en människas forskning.

Inte undra på att Han helst skulle sova med jobbdatorn som huvudkudde om den vore lite mer bekväm, och att Han hamnar i vild panik när Han tror att han tappat bort den, när den i själva verket ligger trygg och vilar på min röda soffa. Tänk ändå, vad sårbart.

Det är fascinerande att vi liksom automatiskt drivs till att dokumentera tidpunkten då den första snön väljer att dyka upp. Ur dimmiga grå moln kommer de vita små, och lika förundrade står vi varje år. Först kommer varningen på väderleksrapporten. Sedan kommer de småsuddiga, grå molnen. Sedan kommer önskan. För eller emot. Men oundvikligen kommer vintern varje år. Det skrivs, som nu, det filmas och fotograferas. Och framför allt förmedlar vi nyheten vidare, även till dem som själva står mitt i snöfallet. Det måste bero på den rent synliga, dramatiska övergången mellan årstiderna, eftersom den vanligtvis kommer smygande. Ett takdropp där, en brusten knopp där och ett gulnande löv.

Nu på morgonen kryssade jag förbi tjocka, blanka isspeglar och under däcken poppade gruskornen. De gula löven lät som chips när jag cyklade över dem och lite ovant bromsade jag ned där asfalten glänste. Gårdagens snö, som började falla när jag gick och lade mig för att sova, lär tina av solskenet, men nu är det i alla fall dokumenterat.

Matriarken. Familjens lim. Ryggrad. Klipphällen. Hon som stretar genom i sol och snöstorm. Den som griper tag i armen när någon har vacklar till. Som tar de sina under sin vattentäta kappa och leder dem, blinda, längsmed den rakaste vägen. Hon som är tunnbanden kring tunnan.

Så, plötsligt, kom beskedet som gjorde att banden kring allt det hon säkrat började spritta upp, ett efter ett. Hon insåg att svagheten inom kort skulle komma att vara all, och hon slog ut armarna i ett försök att gripa tag i något. En hand en bit bort, som hon ville lägga det käraste hon hade i. En varm och trygg handflata som skulle kunna hålla en skrämd liten sådan, när allt det trygga skulle vara borta. Den enda hon visste. När tunnstavarna inte längre skulle hållas upp utan falla i sär, utåt, som ett plockepinn. När tryggheten hon arbetat ihop skulle rinna ut och dunsta.

"Kan du hålla honom i handen när jag är borta? Om inga andra trygga, stora och varma händer finns? Min tid är knapp". Han hade med ens hon sade detta redan tänkt tanken och strök sina händer mot varandra, som för att se vilken av dem som var varmast. Sedan svarade han ja.

Den lilla handen som håller på att bli stor och modig. Som egentligen vill darra kraftigt. Som ibland knyts till ett slag för att den är så innerligt ledsen. Var ska den ta vägen när alla andras händer är förtvinade och har fullt upp med att hålla upp huvudet på sina människor? "Får den söka sig till din?". "Ja", svarade han. "Mina händer är stora och varma, som mitt hjärta".

Mina egna vill knäppa sig till bön.

Kanske borde jag döpa om det hela till "en vampyrs bekännelser" istället. Silje under construction... Jag måste bekänna att jag inte längre är särskilt konstruktiv. Eller så går det bara fruktansvärt långsamt. Som när eken växer. Men en vampyr kanske har råd med tusen år?