Min mamma är mysig. Nu har jag i och för sig inte träffat henne så mycket sedan hon flyttade in eftersom vi bara haft gemensam tid vid frukost och jättesen middag, men jag känner ju henne sedan tidigare.

Genast har lägenheten fått en annan organisering och har utsmyckats på ett mer ordentligt sätt. Även om Mon Chi Chi fortfarande sitter på städskåpet och bevakar de som kommer innanför dörren. Kylen och frysen flödar över med saker jag tror är nyttiga, och hon delar med sig av det. Hon är en sådan som inte tycker att hushållning är besvärligt på något sätt och som hävdar att arbetsilskan på grund av dammsugning går över med åldern. Jag vet inte om jag vågar tro henne riktigt. Maten kokar nästan sig själv på något magiskt sätt och vi är båda duktiga på att diska. Blommorna börjar redan resa sig lite stoltare, lite grönare, och jag anar att hon har smugit ned växtnäring i vattnet. Hon kliver upp två timmar innan hon börjar jobba för att vakna i lugn och ro. Hon kliver upp och kokar kaffe och lägger sig i sängen för att läsa ur någon betänkvärd kristen bok. Sedan dolar hon på i godan ro och blir tvungen att stressa de sista minuterna för att hon håller på att komma för sent. Hon är duktig på att smyga och visar kanske lite för mycket hänsyn. Hon har klämt in en tredjedel av sitt bohag i det rum hon disponerar och har dessutom yta till övers för en matta med en ram av golv runtom. Hon har fått husera som hon vill i köksskåpen och har fått fria händer att förändra vadhelst hon önskar.

Jag tror att hon är bra för mig just nu. Hon får mig att uppleva lite ro och struktur. Och med lite tur kommer jag att lära mig något av henne. Hon är vuxen.

Jag tror att hon trivs, än så länge. Och inte en tillstymmelse till överdriven mammighet. Än så länge. Ja, förutom senast för en halvtimme sedan, förstås, när hon sömndrucket rultade förbi i morgonrocken och såg att jag satt uppe efter min extremkorta natt. Då blev hon lite sträng i blicken och pratade om hemska worst-case-scenarion. Men jag är nästan strået vassare än henne vad gäller den stränga blicken. Sådan mor, sådant äpple.

Jag tänkte förresten ringa vårdcentralen. Jag tror att jag behöver piller.

För två morgnar sedan satt jag, innan jag skulle gå och lägga mig, vid datorn. Jag gick in på ansiktsboken och letade fram en av de största karaktärerna i mina  tonår, som snarast kan liknas vid en kaotisk film där jag själv spelade birollen. Jag snokade igenom personens vännerlista och hittade person efter person som egentligen borde vara min person. I alla fall tycker tonåringen som inte har glömt just så. Han! Och Hon! Och HON??! Och Han? Och Hon... Svartsjukans djur bet sig fast i mina inälvor och avundsjukans mantel lade sig tungt över axlar och huvud. Med magsmärtor gick jag tyngd till sängs.

Ofta drömmer jag om personerna som var mina. De är fortfarande tonåringar och tillsammans verkar vi vara på tonåringars sätt. Jag drömmer som om jag vore i kaosfilmen och träffar på huvudkaraktären då och då. Sådär som hon var; så där stor och viktig. Och jag blir så som jag var; motsatsen. Sedan vaknar jag ömmande, känner mig olustig inombords och undrar om jag kommer att drömma på detta sätt ända in i ålderdomen.

När jag såg mina personer i listan drömde jag intensivt om dem alla. Jag tyckte så mycket om dem. Vi hade känt varandra så länge. Huvudkaraktären tog över sceneriet och vi samtalade. Jag minns att jag vid något tillfälle snyftade i sömnen och jag vaknade upp med en sorgsenhet som bokstavligt dröp av mig. Ensamheten blev så brutal att jag tappade andan.

Kanske var jag lika ensam då. Jag såg det bara aldrig. Det är hemskt och tragiskt att jag aldrig var större än vad jag var. Att jag inte tilläts och inte visste hur jag kunde tillåta mig själv att vara det. Men det är ännu hemskare att jag inte heller nu är tillräckligt stor för att göra allt det där litet. Obefintligt. Till den luft det borde vara.

Det, mina vänner, är ett av mina största spöken.

Så lade jag mig och jag somnade. Sedan vaknade jag alldeles för snart. Det var kolsvart i rummet och Han sov oroligt, nästan som om han vore vaken till hälften. Jag såg inte handen framför mig när jag vinkade med den och ögonlocksmönstren var mer livliga än jag var tolerant, så jag låg med ögonen öppna för att försöka vila. Jag hade vaknat ur en fantastisk och mer spännande äventyrsdröm än jag trodde att min hjärna kunde komponera ihop och blev besviken över att jag inte kunde somna om och låta den fortsätta.

Med den drömmen som startgrop gick signalen för mitt inre att sakta börja bollas mellan den ena fantasin efter den andra. De hoppar som spänstiga grodor. Den Odödliga utan begränsningar vaknade upp och ställde sig starkt upp, som ett lejon som står på en liten höjd och tittar ut över sitt revir. Mitt drömrevir, som sträcker sig in i oändligheten och som på ett ögonblick kan ändra sitt landskap genom att släcka ned eller tända en halv synaps. I natt på ett positivt, kreativt, förunderligt vis.

Nu står jag här med brinnande ögon och blickar ut. Jag har roat tittat på grodorna som hoppar av och an nedan den lilla höjden. En av de mer välskapta grodorna har jag stoppat i en ask och skickat iväg till en arbetskamrat. Jag hoppas att hon tycker om den.

När jag jobbar natt slötittar jag ofta på nyheterna. Oftast orkar jag inte tycka någonting. Men jag tycker verkligen inte att pastorn ska bulla upp med koraner och tutta på något bokbål. Det blir nog inge bra.

Och sedan var det det där med valet. Jag försöker att dölja en liten suck, men konstaterar att Jonas Gardell skrev någonting bra (som han alltid gör) här.

Jag ligger back på bufferten och tror att jag håller på att arbeta ihjäl mig. Jag tror på sömn. Och liv. Liv. Men först sömn.

Ett litet blåbär. Eller en metallbit. Aluminium. En liten glänsande, ljusgrå aluminiumbit. Eller kanske en Viktor. Vi får se. Så pytteliten där bredvid den äldste kvarvarande svarte prinsen som nu är trött, så trött. Fin är han då, min minste dammlurk. Jag gillar verkligen damm!

Jag har ett hat-kärleksförhållande till att arbeta natt. Det jag gillar med det är att det är ett lugnt tempo, även när det är mycket att göra. Det är nästan inga telefoner som ringer och miljön är inte lika aktiv. Jag arbetar mer avslappnat och dagens problem blir inte mina. Det är skönt att gå hem när dagpersonalen kommer, helt enkelt. Det kan vara proppfullt på avdelningen men många gånger går natten sin gilla gång och det kan ändå vara ok. Inga frågor, ingen överdriven service. Bara jag, min fantastiska kollega och våra kaffekoppar. För det mesta hinner vi sitta en god stund och prata framför tv:n eller planera något roligt man ska göra när man inte är där. Om man har någon energi över till sådant. När jag kommer hem från jobbet är det lugnt, jag tittar på nyhetsmorgon och äter lite frukost innan jag lägger mig. Sedan sover jag (ibland), vaknar på eftermiddagen och har möjligheten att träffa någon jag tycker om en stund innan jag går på nästa natt igen. Hade jag kunnat skulle jag gärna jobba ständig natt ett tag.

Det jag gillar mindre är mina enorma problem att ställa om dygnet. Det känns nästan sjukligt ibland och jag önskar verkligen att jag kunde bända mina klockor. Jag blir överlycklig när jag kan vaka av ordentligt och sova som en prinsessa därefter, men de gånger som det har hänt kan jag räkna på en av mina händers fem fingrar. Jag kan lyckas sova kort på dagen och känna mig trött på kvällen. Jag lägger mig och somnar, vaknar efter en timme och kan inte somna om. Den följande dagen är fullständigt krossad. Jag kan också lägga mig trött och inte somna alls, eller lägga mig trött och inte somna förrän åttanyheterna har slutat. Jag kan också lägga mig oförskämt pigg, bara för att jag måste gå och lägga mig. Eller inte lägga mig alls. Klockan fyra på morgonen har blivit min kritiska punkt som jag har börjat fasa. Vad kommer att ske därefter? Antingen somnar jag eller så är jag i arbetsmode. Då är arbetet med att vaka av kvar, helt enkelt. Bara uppskjutet. Ledigheten är ingen ledighet. Snarare ett hopkok av en del ångest och en del trötthet. Och alla som känner mig vet hur jag är när jag är trött. Stygg vampyr. Ibland undrar jag om detta är en utlösande faktor till mina ledsna perioder. Jag vill snart inte längre.

Det är förunderligt hur snabbt ensamheten kommer sköljande med sin stora, tunga våg. Som om det vore normalläget att översköljd ligga genomblöt och frysa. Jag borde gå och försöka torka upp lite på något sätt...