Det är förunderligt hur saker man varit med om tidigare i livet följer med som en skugga genom resten av ens tid. Skuggan säger att den vet hur man kämpar, men att den är där för att vinna. Det är inte bara arga katter som får skinnet skadat. Även de svaga och ledsna katterna, som inte orkar kämpa tillbaka utan kryper ihop i ett hörn och hoppas att det ska gå över, blir illa åtgågna. De blinkar naivt bort tårarna, samlar ihop sig och tror att smekningarna de får helar de skador de fått. Smekningarna lägger sig snarare som en hinna, som ett kanske lite för tätt plåster, både på huden och kring självförtroendet. Det man som sargad katt inte riktigt förstår är att täta plåster snarare infekterar och gör att huden slutligen bildar fula ärr som stannar kvar föralltid. Det bara dövar smärtan tills det rivs bort igen.

Det visar sig att jag är full av ärr. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om monster som river och klöser mig blodig inifrån. Monster som vill ut, eller in, och som är ute efter att skada. Det ligger i monstrets natur att ha vassa klor och vara illvillig, och saken är att det på grund av dess natur är lyckligt omedvetet om hur mycket skada det orsakar. Insidan av de klösande händerna må vara ludna och lena när det sedan smeker fast den där hinnan. Men monster kan inte trösta. Det ligger inte i dess natur. Det är bara hemskt. Och ägande. Som ett pronomen som sitter invid mitt namn.

Så förföljer det en i ens fotspår. Du vet som barn gör när de går efter sin vän eller en vuxen i snön. Blir man paraniod och ser sig om ser man bara ett par fotspår och man glömmer bort, intalar sig, att man inbillat sig. En annan egenskap hos varelsen med vassa klor är att det kan dela sig. Tänk celldelning så förstår du. Därför har det möjlighet att stanna kvar och gå bakom mig, viskande i mitt öra, samtidigt som det befinner sig på en annan plats. Fortfarande lyckligt omedveten om sin natur. Eller kanske är det kanske i kontakten med någon annan som det byter mask, efter den person jag eller du är, men har ändå samma kärna.

Så nu går jag här, lullar runt som vanligt, men har blivit medvetandegjord om att monstret ändå var verkligt. Att plåstret det gav mig bara har infekterat mig. Det går med mig i mina fotspår och eftersom det är vår och snön är borta ser jag inte att jag inte går ensam, ens om jag försöker. Jag hör bara hur det viskar och manipulerar, men jag låtsas inte höra. Det säger att jag aldrig kommer att vinna, hur mycket jag än kämpar. Och det är konstigt att jag ändå har vetat om det. Jag har bara inte sett det. Illusionist.

Spend some quality time with a demon of mine. Det är väl det som är lösningen, men det känns fruktansvärt.