Sådana här gånger, när jag orkar stå åtminstone ett halvt steg ifrån mig själv och titta på vad som händer, kan jag bli lite fascinerad. Hur jag bara sugs ned i underjorden, hur det svartnar och hur otroligt svårt det är att ta sig upp. Om det ens går. Speciellt om jag blir besviken på något. Då blir jag så ledsen att jag nästan måste gråta. Eller om jag irriteras av något. Då blir jag så arg att jag troligtvis skulle kunna ge mig på någon. Allt är så oerhört förstärkt. Tänk om det ville verka på samma sätt med positiva saker? Att jag hade blivit 25 gånger så glad för att min fina bikinitopp äntligen kommit på posten, till exempel. Men det verkar inte fugera så.

Jag måste skriva ned vad det är som gör mig så otroligt ledsen och arg just nu, så att jag kan titta på det när jag är piggare och se om det var så förfärligt.

1. Bror ska flytta.

2. Grannen spelar "musik" när jag har jobbat natt igen.

3. Jag blir ledsen för att Han kan säga nej till mig men inte till andra, vilket gör att tid som skulle kunna vara vår blir någon annans.

4. Jag blir ledsen för att Han inte fattar det.

5. Det känns som om mitt ansikte håller på att falla av och att jag håller på att få hjärtfel.

 

S

30 april 2010 18:51

Kan det vara så att det som gör dig besviken och irriterad är viktigare för dig? Dina fem punkter låter ganska så mycket tyngre än en bikini på posten. Men så matar känslor också sig själva när vi fokuserar på dem. De hittar föda. Ju mer de äter desto större mage får de. Ibland kan det hjälpa att mata den som inte ropar. Att hitta fem saker som gör dig glad just nu. Eller om det inte går, att skriva ner en behaglig händelse, en ljusglimt, på en lapp precis när den händer, beskriva i detalj hur den känns, just då. Som att samla små skatter mellan stora svarta stenar.

 

Lilla Brun

1 maj 2010 09:35

Finaste. Jag skickar en kram.

 

Silje

1 maj 2010 19:57

Tack, till båda mina fina S.

 

A

2 maj 2010 00:50

Jag skulle lätt blivit gladare om min bikinitopp* kommit på posten, än ledsen om jag vore trött men inte fick sova för att grannen för oväsen, samtidigt som min älskade bror höll på att flytta bort från mig och någon jag brydde mig om inte verkade bry sig om mig fast han borde (fast det ska tilläggas att just detta skulle kunna röra sig om korkat manligt missförstånd), och det dessutom känns som om jag hade allvarliga kroppsliga fel.

Du har rätt hög smärttröskel, va?
Du är ju typ värsta hjälten, bara från att man läser din blogg. Det har jag tyckt förut också.

*Jag läste först att "bikinikroppen" kommit på posten. Det skulle ju vara lite kul i alla fall.

 

Silje

2 maj 2010 14:21

Jag klappade hundar, då blev det lite bättre. Är ingen hjälte. Bara vanlig.
Men jag undrar, varför känner man ibland det som om de ledsna och arga känslorna inte får finnas? Som om man misslyckas om de tar över... det är kanske där någonstans tröskeln är. De små skatterna mellan stenarna vill man helst ska täcka dem helt och få dem att försvinna.

 

A

3 maj 2010 02:50

De stora, dåliga sakerna, är större än de små bra sakerna. Och de känns ju. Men man behöver något ännu större, bra i botten. Något som ger tillförsikt och hopp. Att man är förlåten och att Gud tar hand om en, vad som än händer. Det är faktiskt det enda jag vet som håller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...