Timme 0, efter jag konstaterat urinvägsinfektion på en stackare som kväker till av smärta varannan minut, hittar jag rätt preparat och dos.

Minut 3 ringer jag "langaren".

Minut 6 sitter jag på cykeln och trampar i motvind och nedförsbacke.

Minut 15 är paketet levererat.

Minut 25 tampas jag med dryga halva millilitern och en stackare som precis nypt mig i armen för att det är läskigt att bli buren.

Timme 0,5 dricker jag dr pepper och äter chips.

En liten akututryckning vid midnatt. I stället för att bada badkar med värmeljus runt badkarskanten.

Det ordnar sig.

Jag läste ut boken jag varit så rädd för, stoppade mina tankar i en låda och gick och lade mig. I någon timme låg jag och fantiserade livligt om all vackerhet som skulle kunna finnas där jag var. Om hemmet det skulle kunna vara. Jag sov oroligt och kikade då och då mellan ögonfransarna på den blå himlen utanför. Strax innan mitt på dagen klev Han upp. Strax efter mitt på dagen rullade jag själv ur sängen.

Något måste ha hänt vid något onoterat tillfälle och jag kunde lika gärna ha varit på andra sidan världen. Eller Han. En blå punkt i min ryggrad valde att följa mig resten av dagen. Jag frågade vad den gjorde där. "Ingenting", svarade den och menade att den inte ens fanns.

Jag gick ut i för tjocka kläder och mötte solen, ansikte mot ansikte, på yttertrappan. Jag slet och drog i sega rötter, gödslade, tittade lystet på de få röda nypon som var kvar och kånkade in hälften av de spikdragna plankorna i boden. Den andra hälften tog Han och sedan gick Han in. (Vad jag slet med de där spikarna under sommaren). Det blev kallt och började skymma. Jag följde spaden, grepen och krattan in i skjulet och låste om dem.

Jag gick in till tystnaden tillsammans med min blå punkt och packade ihop i två kassar. Han släppte av mig i min "by" och åkte själv hem till sin egen. Jag tog med mig lite jord hem under fingernaglarna och det som är "ingenting" vägrar att försvinna. Mellan nu och en annan imorgon ligger en svällande tid.

Jag väntar. Lördagen flyter bort, ned under min röda soffa. Det är tur att det inte är solsken.

Det är fint när det får vara så fint. Så lugnt och tryggt, utan ångest. Man kan inte orka allt.

Sov gott. Det är bättre nu.

Hade varit roligt att ha katt någon gång. Ändå. Och hund. Och får. Och häst. Och damm så klart. Och en massa annat.

Fler roliga kisseklipp här :)

Hur får man bort de automatiska gula länkarna från bloggtexten? Blir galen. De förstör min text!

En gång frågade hon mig om jag hade några egna barn. "Nej, det har jag inte", svarade jag. "Varför då?", frågade hon, helt klart förvånat, med stora ögon, så som bara hon har. Det var liksom inte läge att försöka bortförklara det, så som jag brukar göra. Det skulle ha känts som en förolämpning. De är välkomna när de väljer att komma, brukar jag i stället säga.

Tänk vad självklart det är för barn att man ska ha egna barn när man blir stor. De är ju själva barn. Så var jag också en gång, när jag fångade småstenar på ovansidan av mina händer för att se hur många jag skulle få i framtiden. Fler än sex stycken var lite för många. Färre än två var nästan för få.

Plötsligt. Två armar kring min midja, ett varmt huvud mot min bröstkorg och mitt hjärta som saltomortalar två gånger på vägen ned i en varm bassäng.

Det känns som att jag måste väldigt noga med vad det är som händer nu. Jag tror att jag sitter på kanten till ett hål och låter benen gunga rakt ned i ingenting, utan att riktigt känna av yrseln. Det är som att det händer av sig själv. Som om jag vore en sömngångare. Det är kanske därför jag har så svårt att ta mig ned på stan idag. Ändamålet är att köpa en bok. Jag såg trailern till filmen nyss och med skräckblandad förtjusning känner jag hur det rör runt i magen på mig. Jag önskar att jag orkade med omvälvning och stora tankar. Jag och mina svängande ben. Med en bar fot och en sko med väldigt löst knuten rosett.