Jag har fått en svägerska för första gången i mitt liv och hon är speciell. Hon vet hur man kramas och hon kallar mig Darling. Men mest speciell är hon för att hon såg den vackre som gömde sig i den gröna knoppen. För att hon gör så att min Lillebror blommar öppen och färgstark. Hon lägger ut bilder där han nästan ser hög ut av kärlek i sina mjuka ögon och hon benämner honom genom en dikt. Han har fått en egen familj att dela med sig av sig själv till, även om barnen redan är stora och kattungarna snart flyttar hemifrån. Mina önskningar för honom, och för dem, drar iväg i riktning mot solen.

Jag minns när Malin i 6B (hon var också cool, som hennes hårdrockarkompis Lotta) introducerade mig för gänget hemma hos henne med O'Boy och micrat formbröd med ost. Hon pratade brett och närgånget om mens och killar, vilket fortfarande var lite av tabu för mig eftersom jag inte var så tonårig i 6:an, och sedan bänkade vi oss framför hennes kompisgäng i såpoperan Glamour. Därefter stegade jag hem till mamma och fick henne att bli ett dagligt fan. Kanske var S redan ett.

Det blev ett långvarigt diskuterande via brevväxling mellan mig och S om vem som förtjänade att vara tillsammans med vem, vilka kläder de hade, hur knäpp Brooke var och hur fina Caroline och Taylor var. Hur Brooke alltid väässsste när hon pratade och när Thorne fick en ny skådespelare. Vem var snyggare av de som gestaltade lillebror Forrester? Jag har för mig att det var nummer två.

Ibland fastnar jag framför tv:n och något avsnitt. De helknäppa intrigerna fortsätter, det har blivit lite modernare, introt förändras en aning då och då och det är samma gamla kärnfamilj med utlöpare som tjafsar. Samma långdragna, men korta evighetsscener, högljudda tankar och vanan att hela tiden byta position i rummet. Barn föds och växer upp i raketfart medan de vuxna inte åldras nämnvärt. Inte på tjugo år, liksom.

Jag blev förfärad en gång för ett tag sedan när Taylor plötsligt inte längre såg ut som Taylor. Jag trodde länge att Brooke skulle fortsätta med att ha en lite smalare överläpp, så som hon alltid har haft. Men, men. Voj, voj. Ack, ack. Som mamman till elake doktorns barn i Scrubs som plötsligt blev till en mupp som nästan snubblar över sina egna läppar... Det kan inte hjälpas att jag blir lite rädd när gamla bekanta väljer att förändra sitt utseende. Det är nästan lika skräckfyllt som när pappa rakade bort mustaschen när jag var liten.

Det var länge sedan jag scannade av auktionssidans antika böcker. Jag hittade fina godbitar till både mig själv och till någon annan som jag skulle kunna lägga åtskilliga hundralappar på för att äga. Ibland ramlar man över extra roliga böcker. Kalendrar är bara halvroliga, men jag tycker om att läsa de gamla namnsdagsnamnen och, ibland, tyda dem genom gammelsvenskans vackerhet. Ur en kalender från 1700-talet någon gång finns i december namn såsom Judith, Agathon, Nicolaus och Lucia. Men... vad stod det egentligen vid 2:a december?! Jag måste ha läst fel... Men, nej. Jag läste rätt. Ett jättebra namnförslag till någons söta, alldeles nya, rosakindade dotter: Babiana! Garanterat originellt.

Min körskollärare från förr borde få sin egen klokbok någon gång. Små, små saker så som "titten, titten, blinken" är stående när man ska svänga åt endera håll, och hans röst ekar i mitt högra öra då och då. En annan klassiker är "det står inte Silje på den skylten" och början på sången Blinka Lilla Stjärna Där. De är ju bra, men så finns det också bättre, mer vidspännande visdomar som kan komma till pass även i livets trafik:

"Kom ihåg att titta långt in i kurvan",

och

"Titta långt fram på vägen"...

så blir det säkrare, tryggare, man hinner med att se farorna i tid och det går rakare framåt.

Han var bra. Mycket bra.

Det är synd att man blir så fullständigt urless så snart, när man borde ha skaffat sig en aningen högre energinivå under ledigheten. Eller så har jag bara ätit i mig något dåligt, men det kan knappast enbart bero på det. Det kommer att sluta på något sätt. Frågan är hur.

Jag har tidigare nämnt att jag varit brevskrivare. Under en period damp det dagligen ned brev på hallgolvet som sedan låg och väntade på mitt skrivbord när jag kom hem från skolan. Jag öppnade alltid sovrumsdörren med en viss förväntan och jag blev sällan missnöjd. Jag hade brevvänner som oftast hade veckovis uppdateringar och färglade sina brev med överstrykningspennor i alla de färger, ritade avancerade primitiva smileys, använde kordord som L/Y eller LYSVVV----->M, älskade NKOTB, täckte kuverten med idolklistermärken från OKEJ och levde i SLAM- och FB-kulturen. Vem kunde låta bli att inspireras?!

FB betydde Friendship Book och gick ut på att en lapp eller ett häfte skickades från brevvän till brevvän där man skrev i sin adress, födelsedata och skrev kodord om man ville ha nya brevvänner och hur de i så fall skulle vara. LLP innebar Long Letter Pal. NNP innebar No New Pals, vilket man skrev om man för närvarande hade fullt upp med de brevvänner man redan hade. Vissa skrev "endast killar". Det var lite frustrerande om det var en person som hade en vacker handstil. För ja, det var handstilen man gick på när man valde vem man ville skriva till. Även här var det ofta fina krumelurer, smileys, hjärtan, killnamn och klistermärken. När det var fullklottrat i häftet skickades FB:n tillbaka till den som gjort det.

SLAM minns jag inte exakt vad det stod för, men konceptet var detsamma förutom att den som skapade den ställde olika frågor och tillverkade SLAM:en för ett visst antal deltagare, aldrig mer än tio stycken. Det kunde vara frågor som "favoritmusik", eller "vem är du kär i", eller "vill du gå med i EG", där man skulle svara så utförligt man orkade. Under SLAM:ens gång kunde man hitta någon i ungefär samma ålder och med liknande intressen (och fin handstil) och sedan skicka ett introduktionsbrev med anhållan om fortsatt kontakt. När SLAM:en var full skickades den tillbaka till skaparen.

I brevväxlarkretsen kallades SLAM och FB allmänt för Plock. Man kunde skapa plock till sig själv, men också skriva sig själv som skapare (by) och en kompis som mottagare (4). Man kunde också vara plockbytare, men det var ganska besvärligt om man inte hade så mycket plock eller plockintresserade att skicka runt (till).

Jag hade också brevvänner som var mina kusiner, min bästa vän S som hade flyttat, kortvariga kontakter som jag aldrig riktigt connectade med, brevvänner från andra länder och några klasskamrater. Brevskrivandet fanns så klart också på en mindre avancerad nivå mellan kompisar i form av lappar mellan skolbänkar, skolskåp eller brevlådor. I gymnasiet skrev vi ibland brevböcker som skrevs under lektionerna eller hemma, som vi skickade mellan oss på gemensamma raster.

Alla mina brevvänner som finns där ute har varit fantastiska och har alla en bit av min barndom, kanske förvarade i någon låda undanstoppad någonstans. Speciellt ett fåtal tjejer, som Cicci, Malin, Sara, Hedda, och så klart S. De var på något sätt min innersta krets. Den enda jag kände "på riktigt" var S. De andra var endast till utseendet kända genom skolfoton, men alltid med en hand på ens barnsliga själ. Hos dem kunde man vräka ur sig sorg och glädje och alltid få ett stödjande ord och en skriftlig eller ritad kram tillbaka.

Jag har under många år vetat att jag har haft en låda med brev undangömd på mammas vind, men alla försök att finna dem har misslyckats. Hon städade vinden i sommar och hittade till min förtjusning lådan. I eftermiddag har jag gått igenom och sorterat upp breven och har därefter försökt hitta igen de som räknats som mina närmaste vänner på facebook, och jag har i vissa fall lyckats.

Som en del i min egen fas av att få veta vad som egentligen hände har jag erbjudit dem att få tillbaka alla de brev som de skrev till mig. Kanske får jag napp och får tillbaka mina egna. Inte för att jag inte vill ha kvar deras brev, men jag tror att de kan göra större nytta hos avsändarna. Vi är alla i trettioårsåldern nu och det är nu som våra barndomar gör sig påminda. I alla fall min. Om inte annat kanske jag kan få tillbaka en förlorad nära vän, om än för ett ögonblick. LYSVVV------->FM!   Tack för det ni var för mig.

Nu har månstormen äntligen dött och jag lägger för första gången ut en bild på mig i denna blogg. Ett ansikte bland alla andra. Where's Waldo?

Ibland är det så tyst att jag måste knacka på. Det händer när andetagen är vakna när de borde vara tunga. Det händer när jag kan höra tankarna som vill komma ut vanka av och an där inne. Då måste jag knacka på för att träffa dem. De tysta, stora, rädda som ändå vill höras.

Ibland går jag utan att halta, med båda skorna på fötterna. Det är fantastiskt. Då kan jag koncentrera mig på promenaden och titta på all fin natur. Stanna av och huka mig ned för att titta på stackmyrans strävande eller plocka smultron till oss vid vägkanten.

Samma kväll kan jag höra de tysta och rädda bakom pannan. Jag knackar på och skorna remmar upp sig själva. Jag måste med ens koncentrera mig på att gå rakt. Vägen kan bli gungig. Lite som saftkräm som stått framme, med en stelnad, men ändå lite bärande hinna över sig. Försiktigt, försiktigt. Det är skrämmande. Hur de uppstår ur luften (?). När det inte är mina egna vakna andetag.