En kväll och en plats som jag inte vet hur jag ska handskas med och jag glider vant ned framför skärmen där informationen aldrig tar slut. Efter att ha levt några fina veckor i ett tillstånd som skulle kunna beskyllas för att vara platspromiskuöst, där jag inte vetat var jag ska somna när natten kommer (och det har känts bra), börjar den lilla kvarnen i magen mala. Trots att jag bara är halvvägs in i ledigheten. Korn efter korn matas ned mellan stenarna och slutligen bildas ett damm i ännu en säck. När fingrarna skriver in ansiktsboken i adressfältet står jag nästan och trampar av och an inuti och överväger plötsligt att avveckla min användare där helt och hållet. Andra dagar, när lilla kvarnen går an helt utan anledning, funderar jag om det kanske är dags att byta ut en del av vardagssituationen. Destroy, erase, improve. Men sådant är ganska läskigt, så jag tänker inte mer på det oftast, trots att det nog egentligen är små klockor som ringer någonstans långt borta. Sådana som jag borde anstränga mig lite mer för att höra.

Vi har försökt leva ett tag utan någon fast och orubblig plan. Vi har försökt med önskemål, men inget större än så. Jag kämpar då och då mot Hans måsten och Hans impregnerade, sölblöta arbetslusta. Jag slingrar mig liksom förbi och ställer mig mitt emellan dem. Jag hoppar, vinkar och tjoar för att synas bland tentaklerna som sträcker sig mot honom. Oundvikligen lider den här heliga tiden mot sitt slut och jag vägrar bestämt att kika upp mot svällande, bubblande orosmoln.

Än så länge är jag fri och sover var jag vill.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...