En kväll och en plats som jag inte vet hur jag ska handskas med och jag glider vant ned framför skärmen där informationen aldrig tar slut. Efter att ha levt några fina veckor i ett tillstånd som skulle kunna beskyllas för att vara platspromiskuöst, där jag inte vetat var jag ska somna när natten kommer (och det har känts bra), börjar den lilla kvarnen i magen mala. Trots att jag bara är halvvägs in i ledigheten. Korn efter korn matas ned mellan stenarna och slutligen bildas ett damm i ännu en säck. När fingrarna skriver in ansiktsboken i adressfältet står jag nästan och trampar av och an inuti och överväger plötsligt att avveckla min användare där helt och hållet. Andra dagar, när lilla kvarnen går an helt utan anledning, funderar jag om det kanske är dags att byta ut en del av vardagssituationen. Destroy, erase, improve. Men sådant är ganska läskigt, så jag tänker inte mer på det oftast, trots att det nog egentligen är små klockor som ringer någonstans långt borta. Sådana som jag borde anstränga mig lite mer för att höra.

Vi har försökt leva ett tag utan någon fast och orubblig plan. Vi har försökt med önskemål, men inget större än så. Jag kämpar då och då mot Hans måsten och Hans impregnerade, sölblöta arbetslusta. Jag slingrar mig liksom förbi och ställer mig mitt emellan dem. Jag hoppar, vinkar och tjoar för att synas bland tentaklerna som sträcker sig mot honom. Oundvikligen lider den här heliga tiden mot sitt slut och jag vägrar bestämt att kika upp mot svällande, bubblande orosmoln.

Än så länge är jag fri och sover var jag vill.