Jag vill alltid flyga i en såpbubbla. Inte vakna fastnaglad i lakanen i ett mörkt rum och inte kunna röra mig av rädsla för att den kommer att spricka. Det är mycket härligare att sväva viktlös med håret som ett yrande kring ansiktet när den bär med mig genom solljus och gröna vidder, med svalor som susar in under en tegelpanna i taket och fina sandkorn i skorna efter gårdagen. Alltid leende.

Han låg på den långa trasmattan och funderade över vardagen i går kväll. Om funktionalitet och praktikalitet. Jag funderade över normer och radikaliteter. I går spelade vi guitar hero metallica tills fingrarna blödde för att behålla bubblans ytspäninning intakt en stund till (och jag måste erkänna att jag nu klarar två låtar på expertnivå). Trots detta fick jag ett sms om att vardagen kommit och jag är lite glad över regnet som pickar på mina fönsterrutor. Tvättmaskinen sköljer bort såpan från när bubblan sprack och jag förvandlas långsamt till en vampyr igen. Solmärkt med en oregelbunden pigmentförändring i pannan. Så måste det tydligen vara.