Det känns som att jag måste väldigt noga med vad det är som händer nu. Jag tror att jag sitter på kanten till ett hål och låter benen gunga rakt ned i ingenting, utan att riktigt känna av yrseln. Det är som att det händer av sig själv. Som om jag vore en sömngångare. Det är kanske därför jag har så svårt att ta mig ned på stan idag. Ändamålet är att köpa en bok. Jag såg trailern till filmen nyss och med skräckblandad förtjusning känner jag hur det rör runt i magen på mig. Jag önskar att jag orkade med omvälvning och stora tankar. Jag och mina svängande ben. Med en bar fot och en sko med väldigt löst knuten rosett.