... för övrigt önskar jag mig en grupp människor som orkar vara uppe hela nätterna och hålla en vampyr sällskap. Eller på förmiddagarna efter klockan tio. Eller att det fanns antidot mot vampyrism. Det hade verkligen, verkligen behövts.

Sedan i måndags kväll har det legat som en ömmande föranings tryckande nagel mot ryggmärgen, och nu gick nageln igenom. Det gör ont som tusan och jag vet att det bara är början. Jag får lite svårt att andas faktiskt.

Jag har skrivit om det förut. Om balansakter på eggar. Och om bollande av såpbubblor. Om alla dessa masker och att tvinga sig att använda dem. Jag vet att ingen riktigt vet om det, men den här gången kommer jag att få slita för att hålla ihop mig själv.

Kanske är det mitt sista upprepade misstag. Läxan jag redan har lärt mig som nu kommer igen, mångfalt, långt i efterhand. Straffet för att man inte kan hjälpa vem man går den extra kilometern för, för att nära är bra.

Kanske nöter jag fram ett ännu hårdare lager på min hud och rynkorna inombords kommer att krypa ihop och fördjupas. Men det hjälps inte, för det måste vara så. Det finns inget annat sätt.

Och den där extra kilometern, den har varit värd det. Tveklöst. Nu är det bara sista biten kvar, och jag är med på den också. Tveklöst.