Min mamma är mysig. Nu har jag i och för sig inte träffat henne så mycket sedan hon flyttade in eftersom vi bara haft gemensam tid vid frukost och jättesen middag, men jag känner ju henne sedan tidigare.

Genast har lägenheten fått en annan organisering och har utsmyckats på ett mer ordentligt sätt. Även om Mon Chi Chi fortfarande sitter på städskåpet och bevakar de som kommer innanför dörren. Kylen och frysen flödar över med saker jag tror är nyttiga, och hon delar med sig av det. Hon är en sådan som inte tycker att hushållning är besvärligt på något sätt och som hävdar att arbetsilskan på grund av dammsugning går över med åldern. Jag vet inte om jag vågar tro henne riktigt. Maten kokar nästan sig själv på något magiskt sätt och vi är båda duktiga på att diska. Blommorna börjar redan resa sig lite stoltare, lite grönare, och jag anar att hon har smugit ned växtnäring i vattnet. Hon kliver upp två timmar innan hon börjar jobba för att vakna i lugn och ro. Hon kliver upp och kokar kaffe och lägger sig i sängen för att läsa ur någon betänkvärd kristen bok. Sedan dolar hon på i godan ro och blir tvungen att stressa de sista minuterna för att hon håller på att komma för sent. Hon är duktig på att smyga och visar kanske lite för mycket hänsyn. Hon har klämt in en tredjedel av sitt bohag i det rum hon disponerar och har dessutom yta till övers för en matta med en ram av golv runtom. Hon har fått husera som hon vill i köksskåpen och har fått fria händer att förändra vadhelst hon önskar.

Jag tror att hon är bra för mig just nu. Hon får mig att uppleva lite ro och struktur. Och med lite tur kommer jag att lära mig något av henne. Hon är vuxen.

Jag tror att hon trivs, än så länge. Och inte en tillstymmelse till överdriven mammighet. Än så länge. Ja, förutom senast för en halvtimme sedan, förstås, när hon sömndrucket rultade förbi i morgonrocken och såg att jag satt uppe efter min extremkorta natt. Då blev hon lite sträng i blicken och pratade om hemska worst-case-scenarion. Men jag är nästan strået vassare än henne vad gäller den stränga blicken. Sådan mor, sådant äpple.

Jag tänkte förresten ringa vårdcentralen. Jag tror att jag behöver piller.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...