Det var roligt att få gå till vallokalen igår. Inte bara för att bevisa att jag lyckats välja, eller för att jag och Syster gjorde det till en date, utan också för att vallokalen låg i mitt gamla bibliotek, som ligger i min gamla högstadieskola. Det var som om de med stor ansträngning lyckats fösa hyllor, skåp och bord åt sidan och för att skapa en plats för att rösta. Som när man har skrivbordet belamrat med saker och städar upp en yta för att lägga skrivblocket på. I kön till registreringen såg jag bland annat skolbänkar från klassrum och med ens kunde jag höra hur blyertspennan lät mot dess yta. Jag har nog åtskilliga gånger skrivit "Megadeth" och ritat hjärtan och smileys på likadana bänkar.

När vi skulle gå därifrån sade Syster att en dörr in till skolan var öppen och tyckte att vi skulle gå in. Som vanligt hade jag svårt för trösklar, men följde lite skrämd med in i korridorerna, klev över tröskeln och gick sedan på minnesjakt.

Det var som att bli tilldunkad i bröstkorgen gång på gång för varje nytt steg vi tog. Utanför vaktmästeriet där vi en gång satt och väntade på kvartsamtalet. I korridoren där vi satt i fönstren mot den låsta innergården och tittade på folk och tjimmade. Där Robert lade någon kommentar om mina ben när jag gick förbi, där det första otippade kärleksparet satt och kysstes, där han som slog längst på brännbollen tryckte upp Helena mot väggen för att han helt enkelt fick nog.

Sedan mot skolsköterskeskylten och vidare mot min klass skåpklunga. Doften från platsen var nästan densamma, förutom att den var helt frånvarande av människor och andra slags skåp. Det visade sig att Syster hade haft sitt skåp bara fyra, fem skåp bortom mitt och buskarna utanför, de med de konstiga bären som man aldrig visste om de var giftiga eller inte, hade vuxit så att de helt skymde utsikten mot cykelvägen. Jag hade skåpet längst ut. Sedan kom Roberts. Därefter Linas. Nästan automatiskt tittade jag bort mot den punkt där jag brukade titta på mina stora högstadiekärlekar, liksom smygtittande över skåpet. Jag minns fjärilarna och eldkloten som slungades in i min mage när någon av dem tittade tillbaka. Jag mindes hur trångt det var, hur Roberts skåp hade en fadd lukt av otvättade kläder och böcker och hur Lina alltid gnällde, rodnade alltför lätt och aldrig klämde sin stora pormask.

I trappen upp till övervåningen gick jag genom ett spöke där huvudrollsinnehaverskan inte hade talat till mig på en hel dag på grund av att jag stannade kvar med hennes ärkefiende, och tillika min gamla vän, efter musiklektionen. Jag ville inte följa henne på stan och därefter straffades jag med total utfrysning. Det slutade med att jag dagen efter bröt ihop och bad henne om förlåtelse, gråtande inne på en toalett. Efter spöket kom barnkunskapssalen och en glasdörr till vårt hemklassrum. Där Robert glatt berättade att han brevväxlade med vår avflyttade kompis Marcus och där jag allt mer förstod att Robert var kär i mig. Där jag tappade andan när jag skulle ha högläsning i ett grupprum.

Syster ledde mig vidare mot språkrummen och vi konstaterade att vi hade haft spanska med samma lärare men i olika salar, och i engelskasalen kom jag ihåg en lek vid svarta tavlan där jag åt upp de kritor som inte gick att skriva med för att de var av godis. Vidare mot NO-salen där jag själv fick bestämma mitt betyg i åttan, där Robert blev överlycklig för att jag gav honom en enkel komplimang om hans handstil, där gympaläraren också var NO-lärare och gråtande gick iväg från en lektion efter att en annan klass utsatt honom för mobbning. Där Pernilla helt plötsligt var pyttesmal och alltid sprang, var hon än skulle, och där Ida bytt dialekt efter två dagar i Göteborg.

En trappa ned hittade jag skrivmaskinssalen där jag pillade in tejp i låset och tvingades erkänna att det var jag efter att läraren utpekat någon annan som den skyldige. Hemkunskapssalen där jag mådde bra och alltid arbetade med SnyggPeter som ibland hade tjej och alltid lite vuxet frågade var jag skulle göra i helgen. Jag brukade säga "inget" och i hemlighet hoppades jag på att han skulle fråga om vi skulle hitta på något tillsammans. Han var duktig på att knäcka ägg till pannkakan. Musiksalen där vi fick spela på riktiga instrument och inte på tonboxar, och där jag spelade piano med Emma, den där ärkefienden.

"Slöjden!" utbrast Syster. Ja, slöjden, där jag ville gå i träslöjd men inte fick hjälp av läraren för att jag inte var pojke, men gjorde världens finaste halsband av glaserad metall. Där jag mot min vilja bytte till syslöjd och där jag hamnade efter eftersom jag hade gått träslöjd. Där fick jag heller ingen hjälp men lyckades tillslut sy en svart kort klänning i krossad sammet medan Ida gav sig på knyppling. Klänningen förstördes helt vid första tvätten men gav mig en trea.

I bildsalen skar Robert självmant sig själv med en sax i underamen för att imponera på mig och jag bad honom i förtvivlan att sluta. Han torkade bort en liten blodstrimma och frågade mig varför. Där blev Lina lila i ansiktet av ilska för att Robert och Karl skulle vara med i vår papier-machégrupp, och hon vägrade allt hon orkade för att hon avskydde dem båda två. De var tydligen äckliga, men Karl var min kompis även om han tyckte att huvudrollsinnehaverskan var mer fascinerande. Utanför bildsalen låg matsalen kvar som en stängd koloss och jag minns köerna och brickorna, förhoppningen om att Tomas skulle ha matrast samtidigt som mig och hur jag såg rött och sparkade mot Karl i stålhättade skor för att han provade att använda ordet hora i samband med mig. Lite försiktigt och lite på skoj provade han, men det gjorde han aldrig mer. Det var synd att matsalen var stängd. Kanske hade jag träffat spöket när Hon provocerade två yngre tjejer tills de kom att hata henne. Och mig. För att jag satt bredvid med en klump i magen och inte vågade annat.

I korridoren utanför mindes jag Karls kompis Erik som blev lite fin för att han kunde spela gitarr och jag bad honom en gång spela Little Wing. Sedan var han och låten föralltid sammankopplade och jag tyckte om honom. Därefter uppehållsrummet som inte längre fanns, där en Daniel fick spraymåla grafitti för att han var duktig på det. Där Johans skolkort klistrades upp på stereon och jag inte uppehöll mig så mycket. Kanske för att vi stal cigg av hennes mamma och tjuvrökte på rasterna. Sedan toaletterna där Sanna konstant fixade med sin lugg och klappade på sig puder i helt fel färg, för att det inte fanns puder för mörkhyade i vår stad dåförtiden. Hon var också kär i Tomas. Det var inte helt lyckat. Därefter blev huvudrollsinnehaverskan också kär i Tomas, troligtvis för att jag var det. Då var det kört. Det var bara för mig att resignera, "ge bort" honom, svälja tårarna och följa med i det.

Sedan tillbaka till vaktmästeriet, de som väntade på kvartsamtalet och vägen mot biblioteket. Det spelade ingen roll att hela skolan gjorts om till fritids, låg- och mellanstadieskola, hade annan färgsättning och bytta dörrar. Jag gick genom den svunna tidens levande och döda som sitter fast i de skrovliga mörkbruna tegelstenarna i skolans korridorer. Tydligen håller Hon på att blekna även om det är lite. Och tydligen har Robert varit mer betydelsefull för mig än vad jag erkände då. Det hade aldrig gått, även om jag i efterhand önskade det i smyg.

NO-salen: Robert hjärta Silje.

 

Silje

17 september 2010 14:02

Anders: jag tittade efter arkivskåp i bibblan, men det fanns inga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...