Då och då dyker de upp, de där man inte gillar. Och vad skönt att man faktiskt inte behöver gilla precis alla.

Blunda, videon är fruktansvärd. Britta Borg är desto bättre.

Britta Borg - Alla kan ju inte älska alla här i världen

Hm. Jag måste grubbla. Fundera. Tänka över.

Hm. Jag måste skala bort. Avlägsna mig. Gömma. Skydda.

Hm. Jag måste riva ned. Planera om. Bygga nytt.

Hm. Jag måste tänka över om jag ska avlägsna mig och bygga nytt.

Hm.

Jag måste säga att jag blev lite sur när den relativt dyra födelsedagspresenten jag gav bort idag, strax efter själva överlämningen och omslagsrivandet, blev halvdissad och gnälld på av den som fick den. Till följd av personens besvikelse fick jag knappt något tack.Till följdföljd av detta sket jag i att fortsätta vara trevlig och for därifrån.

Så kan det gå trots att man önskar sig saker. Faktum är ju att det inte alltid blir riktigt exakt precis på pricken samma grej som den bild som finns i personens huvud. Om variationer inte accepteras är det i så fall bättre att köpa sina grejer själv. Det som är lite annorlunda kan ju till och med vara ännu finare, om man orkar känna titta efter.

Nästa gång ger jag bort pengarna till en hjälporganisation.

Fnys...

Jag såg att det fanns ett par för mig kända symboler här på denna bloggplats. En använder jag alltför ofta när jag pratar med T, och det är när han nedvärderar sig själv. Nu vill jag använda den igen, för att jag har gått och gömt mig.

Here it comes:

Nu ska jag stryka handen över de glödande körsbärsbladen i svart. De lyser strax utanför mitt sovrum. Ett försök kan det få.

Det har kommit ännu en period av tystnad och jag drar mig undan i min mentala garderob, dumt som vanligt, eftersom jag vet att mina tankar talar som högst och mest kakafoniskt här inne. På messenger har jag en animerad symbol av gubbar som springer runt med armarna i vädret, om varandra och ropar någonting. Jag har döpt den till *panik* och använder den sällan. I garderoben springer tankarna om varandra på det sättet, trots att jag hellre önskar att de skulle göra som den lilla animerade bubble-bobble-draken som jag döpt till *hoppa*. Det är min gladaste favorit. Jag gillar ju att hoppa.

På andra sidan av min verklighet skapar detta en liknande reaktion, men den tar inget uttryck i animerade symboler. Tid tas ifrån mig och ingen hand läggs på handtaget till garderoben. Ingen knackning eller fråga om vad jag gör, gömd där inne. Inte heller någon undran över att jag till höres diskuterar med ingenting. Gömda stunder är kanske inget märkligt längre. Tros det. Men det är min ledsnaste favorit. Jag gillar ju egentligen inte att kura.

Lägg handen på handtaget och knacka på. Fråga mig vad jag gör och undra över vem jag diskuterar med. Lägg dig i och ryck upp dörren. Ta mig i stora handen och lyft ut mig i ljuspölen från fönstret, som ändå bara ligger där på golvet. Tvinga upp mina ögon med fingrarna och pussa mig på munnen när jag grinar illa. Stryk mig över det rufsiga håret och håll händerna kring mitt sura ansikte. Rikta mig mot dig och tvinga mig att se. Här inne är jag ju som en blind, neurotisk flicka. Jag gillar ju inte att kura. Jag gillar egentligen att hoppa.

I dag vill jag bara krypa upp i det här hörnet av min röda soffa, dra benen inunder mig, fälla upp en huva och blogga, hela, hela dagen...med någon fantastisk musik spelande i bra hörlurar. Det är vad jag skulle vilja. Måste köpa hörlurar. (Måste handla mat, måste köpa födelsedagspresent och ett nytt cykellås, måste fundera på julklappar, måste ta bilen till byn och låta den gå i ide, måste diska, måste tvätta, måste verkligen göra mig i ordning).

Ibland vill jag ha med mig min kamera var jag än går för att katalogisera allt, i ett tafatt försök att frysa tiden lika bra som vintern själv förvarar det mesta bland kristaller. Vid varje kraftigt nysnöfall vill jag fotografera cyklarna med sina snöstaplade sadlar och rönnbären som tagit på sig vintermössan. Men det verkar som att årets tillfälle fortsätter dröja. Också imorgon ryktas det om sol, den där lysande skivan som spårlöst försvinner när jag kliver upp. Tänk vad vackert det hade varit om snön hade fått komma. Den kalla, knarrande där solstrålarna kan lägga sig och smälta spjutformade skåror som jag inte vet hur man fångar på bild.

Jag lät 50 av mina favoritfotografier komma ut på glansigt papper med vit ram. Först när jag kunde ta på dem med mina händer blev de verkligen frusna sekunder på riktigt. Små konstverk. Jag hade glömt bort hur det var. Det också.

Jag väntar på översnöade cyklar. Det är dags nu. Den vita ramen längtar.

Hon tog med sig sina hembakta lussebröd och kom och hälsade på. Den lilla brunögda söta, som jag alltid upplever som ett fyrverkeri. På ett bra sätt. Jag, å min sida, kände mig nästan tafatt och funderade sedan på vad det kunde bero på. Så kom jag på att jag knappt minns när jag sist hade besök av någon som inte är min familj (W och S inkluderade, som alltid). Jag har helt enkelt glömt bort hur man gör.

Tack för att du kom.