Tv:n mumlar till något program jag inte ser. W är sen hem. Jag fryser lite och har betalt gamla böcker. Dammråttorna är ute och springer. Bror har jag inte sagt mer än "hej" till. Jag är hungrig. Syster är hemma från Infektion med Tamiflu och bättre saturation. På bordet ligger en räkning på 19 900 kronor. Med bifogad Trisslott. Jag överväger att faktiskt läsa reklamen på grund av den nalkande julaftonen. Jag överväger också att jobba på lucia. Och att sluta leka låtsasöversättare till biståndsorganisationen. Det finns inga passande köksgardiner i fyra längder á +250 cm på Tradera. Jag har fortfarande smärta i armen 1 månad och 1 vecka efter vaccinationen. Det finns inget gott nattfika. W är verkligen sen hem. Jag sov 11,5 timme i natt och känner att jag skulle kunna somna redan nu. Min citrusväxt är översållad av frukter. Jag undrar hur länge jag orkar med att jobba på detta ställe. Vi köpte ljusstakar till stugan. Jag kommer att synas i Vårdfacket. Indiskas karameller är riktigt goda. Jag vill se 2012. Eller något, vadsomhelst, på bio. Så är det. Men främst är W sen hem.

I går tvingade jag mig själv upp efter tre och en halv timmas sömn och var ovanligt positiv och energifull. Vips var lilla zoo städat och vips var så även lägenheten. Väderleksrapporten gav mig ytterligare energi och i min fantasi såg jag mig själv sittande i byn med solen i ansiktet, eller gående en promenad längs den tråkiga vägen. Full av tillförsikt om ljus somnade jag.

Tidigt i morse, knappt vid medvetande, noterade jag strålarna bakom de mörkläggande gardinerna innan jag försvann in i konstiga drömmar igen. Vid något tillfälle senare noterade jag att jag var ensam i rummet och att det inte längre var lika ljust i springorna mellan fönster och mörker.

Vad är klockan?

13.06

Jag sliter i rullgardinen och ser att solen är på väg att gå ned. Endast en liten ruta orange ljus på väggen ovanför sänggaveln. Jag sträcker handen mot rutan och känner ingen värme i den. Jag sätter mig upp så att den målar mitt ansikte och försöker absorbera det orangea genom ögonen. Jag kliver sedan hastigt upp, slänger på mig kläder och jacka och sätter mig på balkongen. Solen gömmer halva sig själv bakom trädlinjen och rullar sakta nedåt åt höger. Det är varmt ute, men av solens värme når mig ingen. Efter tio minuter har den försvunnit och jag går in i mörkret igen, arg och så besviken att jag nästan gråter.

I går fantiserade jag om en femton veckor lång utbildning på Gran Canaria.

Just nu känns det plötsligt angeläget.

Den här tiden på dygnet är det alltid lite tomt i huvudet. Hade velat skriva någonting vackert, men ögonen önskar bara se de där speciella mönstren som hjärnan vill måla bakom ögonlocken när man stänger dem.

LilleBror ska snart gå till skolan och det är ingen idé att tro att sömnen kommer innan han har skramlat sin väg ut ur lägenheten. Först ska man gå ordentligt på hälarna av och an. Släppa toalettlocket när det är precis 30 centimeter kvar. Dra igen kylskåpsdörren med lite fart. Detsamma med skåpluckorna. Spola ur tallriken med bästa ös på vattenkranen och slutligen stänga ytterdörren utan att trycka ned handtaget. Det är svårt att smyga, speciellt om man inte försöker. Men han är väl mysig ändå.

Snart har han ätit upp frukosten. Nu återstår bara vattenspolningen, lite mer hälgående och den där ytterdörren. Man kanske borde göra ett försök med de där ögonlocksmönstren ändå.

Jag behöver ljus. Riktiga strålar. Sådana som inte kommer från något som drivs av elektricitet. Jag skulle till och med kunna nöja mig med ett oslaskigt snötäcke som substitut. Jag behöver ljus trots att jag skulle sova bort det.

Och så behöver jag en kram. Men det skulle eventuellt, möjligtvis, kanske kunna vänta tills på torsdag.

Dag 1-2: Bålstakonferens. Men framför allt så åt vi. Åt, åt, drack, åt, åt och slutligen åt lite till. Och allt kaffe fick mina nerver att dansa. Alldeles för lite sömn.

Dag 3: Min käraste stöd från mitt förra liv tillät slutligen en strid ström av skit rinna ur sig och renas i det reningsverk jag ibland kan vara. Misery loves company. Vi pratade i tio timmar. Alldeles för lite sömn.

Dag 4: Jag kramade om min deserterade frisör och fascinerades över vilken effekt ljudet av klackar har på män. Och på kvinnor. Jag tycker mest att de är jobbiga. Ja, klackarna alltså. Till slut kom Bejb och vi kraschade med en film i hans systers soffa. Ok med sömn.

Dag 5: Nostalgiresan med Bejb till en uppfräschad institution, biblioteket utan omvårdnadsböcker, de eviga röda korridorerna i Sveriges fulaste byggnad och ett renoverat förortscentrum. Buss 740 tog oss vidare till det ännu äldre livet där jag fortfarande vet exakt vilken balkong det var men inte den fullständiga adressen. Där Vivo heter något helt annat. Där till och med jag nästan går vilse i det ansiktslyfta superdupermultiköpcentrat. Där jag hittade fyra gamla böcker till min samling. Därefter en skrämmande normal tunnelbaneresa till S, sushi och bio. Dålig men tillräcklig sömn.

Dag 6: Dejt i stan med S. Frukost bestående av kycklingwrap och latte. Kulturhus med fin fotoutställning över tid. Helkroppsvärk av mördarryggsäck. Förälskelse i en ljuvlig sorts kappa och skotittning. Inga äkta chorizo tyvärr. Muk på kinden och hemresa. Mitt livs klumpigaste upplevda flygplanslandning vilket resulterade i mången kommentar och en och annan skrikande tant. Middag hos far, klapp av hund och inspektion av projektet vid havet. Det regnade in på vårt nya halltak (ack och ve, stygga taktegel), men luftvärmepumpen fungerar som den ska.

Äventyrets grädde på moset: parkeringsböter.

Jo, visst var det en duva. Ända tills jag kom närmare och såg att det var en tom chipspåse. Jag blev lite besviken. Den gjorde sig bättre som duva.

Nu ska jag på äventyr.

Ute i diset arbetades det praktiskt med bara händer i kallvåt snö. Jag gick upp på övervåningen och kikade på honom genom fönstret och ville hämta hans vantar och kasta ut dem till honom. Men jag hade något att dölja, så jag gjorde det inte. Jag är dålig på att vilja visa.

Jag har fått nya tankar skänkta till mig att meditera över. Jag kände mig manad att spara dem och dokumentet jag skapade döptes automatiskt till "S säger" på mitt skrivbord. Det hon säger är alltid med tanken om mitt eget bästa. Det är gött att ha S.

Muk.

När jag är i den här byn, i det här huset, i den här sängen kan jag inte somna. Hjärtat klappar och ibland måste jag påminna mig själv om att andas lugnt, att inte vara anfådd. Somliga nätter har jag legat kvar tills han har somnat och därefter klivit upp och bytt rum. Det har inte alltid varit så. Varför är det så nu?

Lite mellanmangel är alltid bra för magen. Ibland för andningen också.

Dead by April - Leaves falling