Men du. Det här är en gammal repris. Som när man sitter och ser början av en film man tidigare har sett, men som man då kom in i lite sent. "Aha, men den här känner jag igen...". Man minns inte precis allt, men vissa glimtar känns helt bekanta. Sakta men säkert börjar man minnas hur det slutar. Antingen kan man säga "ha-ha, jag vet hur det slutar" och titta vidare. Eller så kan man säga "aha, jag vet hur det slutar" och sedan inte tycka att det är så roligt att titta längre.

Nu tycker jag inte att det är så roligt att titta längre. Jag har sett den här filmen. Jag har sett både den gamla versionen och re-make:en. De slutar lika dåligt alla gångerna. Och att se om ett dåligt slut är ännu värre. Det är rent smärtsamt.

Men om den jag tittar på filmen med inte har sett den då? Men, det har Han ju gjort. Han kanske inte riktigt kommer ihåg slutet? Sist sade Han att Han inte tyckte om det. Varför märker Han inte att det är samma dåliga film? Och om Han vet att det är samma skitfilm, varför säger han inget? Varför säger inte jag någonting? Jag borde ju varna och säga att det är slöseri med tid att se det här, och om Han inte minns slutet riktigt så kan jag berätta det för honom. Jag kan rita av det om han inte förstår sig på orden. Jag kan dramatisera det till och med.

Reklampaus.

Jag behöver en reklampaus. Då kanske jag hinner komma på ett bättre förslag på något att göra i stället för detta. Typ, våga odla lin. Bemöda oss att bereda det. Lära oss att spinna. Färga vårt eget garn. Väva en vacker väv.

Jag vaggar över utan min tyngdpunkt. Utan min tyngdpunkt vaggar jag över. Över min tyngdpunkt vaggar jag utan. Över vaggar jag utan tyngdpunkt. Jag är över utan tyngdpunkt. Utan tyngdpunkt är jag över. Jag är över. Är jag över? Över. Är jag?

Om. Om, om. Omomom. Det börjar alltid om.

Momo - eller kampen om tiden. Vad handlar den om? Jag har alltid velat läsa den.

Stilla väsen. I deras inbillade närvaro blåser de på mig och jag flammar upp för ett ögonblick. I frånvaron och i bristen av syre pyr det tydligen, där under den kalla askan. Släck mig helt så att jag kan tänka klart.

Silje rekommenderar: täckbyxor, bra jacka, tumvantar, halsduk, bra mössa, supervild vovve, obesprungen gräsmatta med över en halvmeter snö, snöhögar, -10 grader, stjärnklar kväll.

Jag stod i mitten på snöhögen med ryggen mot gräsmattan. Hon stod på toppen av snöhögen och tittade ned på mig med rynkad panna, spetsade lappöron och huvudet lite på sned. "Kom då!" sade jag, och hon kom. Med tassarna på axlarna vräkte hon mig baklänges nedför den lilla högen och jag landade på rygg, i en kvarts baklängeskullerbytta, med ansiktet i ett yrande moln av kallsnö som virvlade upp. "Vad gör du?", undrade hon lite ängsligt och blev tvungen att titta efter. "Men?!", gnällde hon och jag gapskrattade medan hon trampade runt på mig för att få mig att resa mig upp/ha mig kvar där nere. "Sluuuta Snälla", ylade jag, "jag är inte tio år längre!". Men så ändrade jag mig. Jag var visst tio år. Täckt av snö från topp till tå, uppfångad av mjukt och fluffigt, med röda kinder och kall haka. Och det var underbart!

När jag gick hem härom morgonen upptäckte jag att biblioteket var fullständigt urplockat. Kala hyllor överallt. På dörren stod det att det skulle flytta till den nya byggnaden och jag insåg att detta, som för mig alltid har varit beständigt, nu inte längre skulle vara.

Biblioteket var mitt andra hem från det att jag lärt mig läsa ordentligt. Det var en trygg, lugn plats som på alla sätt och vis var bekant. Personalen kände mig, hälsade med förnamn och letade genast upp mitt bibliotekskort i VIP-lådan när de såg mig komma kånkande med nästa trave. Dels var det Gunilla, den go'a glada tanten. Dels den fantastiskt närsynta kvinnan som var tvungen att hålla boken precis framför näsan för att kunna läsa vad som stod. Och så var det Sören. Sören som aldrig blir äldre utan bara får ett nytt grått hårstrå för varje år som går. Trots att jag har varit frånvarande så länge så känner han igen mig. En gång släppte han in mig trots att biblioteket var stängt för inventering.

Jag började i barnrummet. Där fanns folksagorna och Astrid Lindgren. Där fanns också hörlurar för att lyssna på sagor som man valde ut i en pärm vid utlåningen. Trolltider. Jag säger bara; Trolltider. Där fanns också Roberts storasystrar som frågade mig om jag var kär i honom. Och där fanns också Blottaren. Han bodde på en gränd nedanför mig och trots att han klippte av sig allt hår kände jag alltid igen honom. Han var mysko, men jag insåg aldrig allvaret med honom.

I ungdomssektionen fanns serieböckerna, årsböcker av KamratPosten, den där boken om häxor, Roald Dahl, Katitzi, Fem som löste mysterier, Den fjortonde bruden, Kulla Gulla, Svarte hingsten och hundra andra hästböcker att förkovra sig i. Där kunde man hänga, läsa, prata (tyst?), eller frenetiskt plugga in flera kapitel till franskaprovet som jag sedan klarade galant. Jag skrev gymnasiets specialarbete vid schackbordet vid fönstret och hur många meter brev jag har skrivit därikring kan jag inte ens föreställa mig.

I vuxensektionen kunde man stryka fingret efter bokpärmar och läsa på baksidor. S's speciella kaninbok hade en mörkblå rygg. Auels mastodontböcker. Morfar trodde att jag ljög när jag kom ned från övervåningen och sade att jag hade läst ut Mammutjägarna. Faktaböckerna om djur stod ganska högt upp oftast och i drömmandet skrev jag av stora delar för att kunna spara för framtiden. Språkböckerna kom på senare tid. Folieböckerna var på lagom höjd och det var bekvämt att sätta sig ned på golvet och bläddra. Och så Koontz, King och fantasyseriernas fantastiska framsidor.

De gick från papplånekort i plastfickor till plastkort. Det var ungefär då jag slutade säga hej till Sören flera gånger i veckan. Nu har jag inte hälsat på honom på väldigt länge. Jag hoppas att jag får tillfälle till det någon gång, men då blir det på ett annat ställe. Åh, vad jag saknar att läsa och vad jag kommer att sakna mitt bibliotek och den del av mitt liv som det representerar.

I duschen upptäcker jag att mitt ansikte håller på att falla av igen. Jag skrubbar och blir len, som pånyttfödd. När jag skrubbar tänker jag att "det är ju så det känns", som om jag flagnar. Återfuktande kräm. Jag behöver en återfuktande kräm för insidan. Jag vågar inte riktigt skrubba för att pånyttfödas. Jag är osäker på om det behövs. Och ibland är jag så säker.

Är flagningen början till att tappa alla sina delar?

Snön har fortsatt falla. Det är riktigt sparkföre och sandlådorna står mestadels obrukade. Jag minns när jag låg i en blå sandlåda, mitt i vintern, vettskrämd i ett parkeringshus och hörde en bil köra runt, runt, runt... Det var alltför spännande och gav mig skrubbsår.

Nu ska jag envisa mig igenom sista den natten och mörka läget genom att ta alvedon och ipren. Sedan, med lite tur, orkar jag i alla fall äta någonting och titta på raketer. Antingen från fotbollsplanen, genom fönstret eller på tv. Eller allt samtidigt.

Jag är besviken på att dessa två fina högtider har blivit så påverkade av att jag har jobbat. För mycket. Jag är lite lur på att jag jobbade både midsommar och påsk också. I alla fall säger mina lönespecifikationer det. Visst får man vara ledig alla storhelger följande år då?

Jag tror att jag måste tillverka egna högtider.

Jag såg ut som en hårt rullad cigarr när jag gick hem från jobbet på morgonen. Andedräkten studsade mot halsduken och luggfliken som tittade fram under mössan blev silvervit. Min By bjöd på en optisk illusion när den kalla luften pressade ned rökpelaren från värmeverket i en horisontell linje. Lade jag huvudet på sned kunde husen lika gärna vara fastklistrade på en vit, bullig vägg. Fem minuters gångväg närmare Hemma kunde jag ha sett soluppgången i rökmolnet om det inte hade varit för att det fortfarande var kolsvart ute. Det måste ha varit stadens orangea gatlyktor som fick mig att längta efter en riktig gryning.