Ännu en blixtvisit i lilla lägenheten för att se till så att mina sambos överlever som de ska. De är lika glada varje gång jag kommer och anropen börjar redan när jag släpper väskan i golvet och nycklarna krashar däri. Paprika är tusen gånger bättre än matte, men matte behövs för att den alls ska kunna ätas - så jag intalar mig själv att jag är nästan lika bra som paprikan.

Dammråttorna sträcker nosen mot min hand och pussar den välkommen hem medan en gäspning blottar de enorma orangea tänderna. Hela deras huvud verkar bestå av en enorm mun och jag är glad att jag till 99,9999% får pussar. Senaste friseringen av fingret resulterade i en spännande jättegrop i långfingernageln och smidigare städning av dammburen.

Jag konstaterar att blommorna verkar leva och pachira aquatica:n (strandkastanjen) drar i väg med 40-centimetersskott som inte ser riktigt kloka ut. De gamla julstjärnorna buskar till sig och klätterväxterna på balkongen slingrar fingrarna kring varandra medan lavendeln kvävs under ömheten.

Rutinrundan kring andras bloggar är alltid lika givande (idag också lite skrämmande på grund av propplösande hos fliset) och jag betalar en antik jordbruksbok till traderasäljaren. Ingenting märkvärdigt någonstans i övrigt och chattprogrammet tiger stilla. Ansiktsboken förtäljer mer än jag önskar och en orolig känsla petar på ömma punkter i semestervilan. Jag funderar allvarligt på att avliva skiten.

Nedsjunken i ostbågsform i röda soffan vet jag plötsligt inte längre varför jag är här, nu när jag uträttat det jag måste.

Bilskräcken är förövrigt botad. Förstå mig rätt, jag tror fortfarande att jag kommer att dö i en bilolycka, men jag törs i alla fall använda mig av min blå pärla.

I go.

The 4400. A place in time - Amanda Abizaid