Nyckelpigan klättrar upp efter håret för att sätta sig på mitt huvud och därifrån få en bättre utsikt.

Vi hade flutit i badbaljorna längs en å, mynnande i havet, under en ganska lång tid och tittat på de lugna omgivningarna. Träden. Buskarna. Byggnaderna. Vi flöt förbi, men då och då ändrade ån riktning på vattenflödet och förde oss glidande förbi samma träd, buskar och byggnader. För varje tur blev vi mer nyfikna på hur det skulle kännas att gå i gräset, bland träden, buskarna och byggnaderna.

Ett störtregn kom och började fylla våra baljor med vatten. Ån blev till en forsande flod som pustade och frustade. Vi öste för glatta livet och försökte hålla oss lugna. Vi intalade oss att det skulle lugna ned sig. Att det skulle ordna sig. Att forsandet skulle föra oss någon annan stans. Que será será och då..! ... som genom ett trollslag, eller ett andetag från ovan, blev allt blick stilla. Vi tittade förvånat på varandra, upptäckte de välbekanta träden, buskarna och byggnaderna, så nära, så nära.

I tyst anspänning gled baljorna mot åkanten så långsamt att dag blev till natt. Vi somnade. Vi strandade. Vi vaknade. Stilla. Mjukt.

Vid den lilla alen står vi alla tre (nyckelpigan inräknad, kanske som en annorlunda guide) och försöker vänja oss vid känslan av fuktigt gräs under fötterna. Vi väntar på vinden som skall mota oss tillbaka och rycka med sig den lilla skalbaggen, men den kommer inte. Hjärtat klappar och sinnet försöker sudda bort en imma av overklighet kring synfältets kanter. Det ser ut som en dröm. Det är en dröm som förökar sig och vi försöker hålla alla små drömbebisar i styr.

Nyckelpigan blir otålig och öppnar sitt skal för att visa vingarna.

"Ja, kom nu så går vi", säger jag och ler.