Så sätter jag mig i en djup diskbalja och knuffar ut mig på ett böljande hav. Mitt monster jag har trängt in i någon okänslig kavitet inombords och jag kisar mot solen. Ibland flyter jag guppande på samma ställe och ibland blåser det desto friskare och baljan glider iväg en bit bort.

Jag kryper ihop och blundar med ena armen över baljans kant, med fingrarna som kysses av ytvarmt hav. Dofter av grönt sveper i stråk förbi min näsa, utburna från fastlandet med kobbar, klippor och sandstrand.

Baklänges motas min balja mot land och det enda jag förnimmer är solens värme och ljust blått.

Med andra armen över baljans andra kant håller jag i en hand, utsträckt från en annan balja. I ro väntar vi på ljudet av sand mot diskbaljornas botten och på det avstannande guppandet. Vi får då se om vi kliver i land eller om vi knuffar ut baljorna igen.

Denna helg bär jag på en hemlighet som har sin botten i sommarens deltema galna drömmar och ljuv förvirring.

Med mitt levnadssällskap fast i handen har jag som en del i hembygden och historian släpat runt honom i vårt vackra landskap på jakt efter mer. Många gånger när vi har suttit i bilen har vi alltid varit på väg någonstans utan att ta oss tid att vika av från vägen.

Denna årstid är vägarna många gånger kantade av små hemskrivna skyltar och med all denna fria tid svävande kring oss har vi tagit av de större vägen och följt pilanvisningarna. Oftast har de lett oss in på en skogsväg som efter en stund öppnar upp sig i en gammal jordbruksby med många vackra hus och gårdar. Eftersom dylika gårdar ligger mig varmt om hjärtat har detta varit en enorm bonus och kärleken till min gömda historia har bubblat upp lite extra.

Den okända vägen har slutligen tagit sin ände vid något hus, bygdegård, obebodd ladugård eller gammalt missionshus. Där har vi klivit ur bilen och lite nyfiket sett oss omkring. Snart har någon person kommit ut och leende bett oss se oss omkring bland det som funnits att erbjuda.

Bord efter bord med prylar, glage efter galge, hylla efter hylla. Olika dofter på varje ställe. Ibland med ett svagt minne av kreatur, ibland av kall gammal såpa, segertoner, papper, matlagningsfett. Allt med en överton av kallställd byggnad och regn.

I en hembygdsgård såldes det kaffe och kaka, i ett missionshus lingonlimpa för 2,50 kronor per förpackning. Prydnadssaker, porslin, leksaker, böcker, kläder, bruksföremål, lampor. Trasiga, nya och gamla saker. Övervärderade ting och undervärderade ting. Föremål för igenkänning, för fascination och andra fullständigt obegripbara.

Behöver jag säga att jag har tusen skatter hemma nu?

Äventyrsjakten har gjort att jag har sett många nya och okända platser. Andra platser har endast existerat som namn och har nu fått en form.

Regn, ja visst. Men vatten dunstar och man blir torr.

Bastuträskutflykt - dock inga öppna loppisar denna dag

En stor del av de senaste veckorna har spenderats i bilen, på väg till eller från någonting. I det stora hela har jag hela tiden varit på väg till någonting, eftersom jag har slutat fly. I alla fall temporärt.

Jag har pendlat mellan byarna där fälten har grönskat i kapp för att vinna min gunst och för att få mig att stanna längre. Efter två dagar har jag sökt mig till något annat, för att inte njuta upp allt på en gång. För att inte trötta ut någonting, allra minst mig själv.

Genom veckorna har jag haft röda trådar som spunnit sig samman till ett tema; hembygd, historia, gemenskap, galna drömmar, ljuvlig förvirring och rörelse på många plan.

Hembygden och historian har hållit varandra i handen och jag har njutit, dels av att kunna läsa om den, dels att bygga mig uppfattningar om min egen historia. Jag har funnit böcker som i andras ögon måste vara oändligt tråkiga, men som jag trycker mig igenom och insuper allt från forntid, till nybyggartiden, till en inte alltför avlägsen dåtid.

Jag läser om goda tider då hembygden i sitt knotande ändå kan leva gott, och om hårda tider då byar ödelades och barkbröd var någonting vanligt. Jag tänker speciellt på de två pigorna och den gamla änkan som bebodde två av sju gårdar i den by där mitt högra ben står. Jag tänker på de barndomskildringar då flickorna dagen efter sin konfirmation tog sitt första arbete i någon annan by än där mitt vänstra ben står. Jag känner nästan hemlängtans tårar rinna nedför deras kinder.

Jag hittade en ask med fotografier i en skåp under min högra fot och jag drog slutsatsen att det måste vara min mormors. Inga, som hon hette, dog när min mor var fyra år varefter flickan fick bo hos sin farbror och faster. Jag har knappt hört några historier om henne, förutom att hon var "duktig på att arbeta", som min låtsasmormor sade, vilket torde ha varit en fin komplimang.

I asken fanns många fotografier av Inga när hon var ung. Där fanns även min morfar förevigad som yngling. Inga skrattade, gjorde miner, umgicks med vänner i det gröna, kramade sina små barn, arbetade på gården, badade, spelade dragspel och kort och fick stora glada kramar av min morfar. Från att ha varit ett ansikte på ett enstaka kort fick serien av frusna ögonblick henne att bli lite mer rörlig. Mer leende. Mer levande.

Min plan om att lära känna henne mer genom samtal med mina äldre finns fortfarande. Måtte jag hinna.