Tv:n visar film nummer två i bakgrunden. Jean Connery väser fram sina S och jag öppnar doslocket ännu en gång.

Godispåsens innehåll decimeras utan att jag märker det, trots att det egentligen inte finns en enda favorit bland de färggranna sockerklumparna.

Allt är iordningställt och jag finner mig klickande sida upp, sida ned. Blogg in, blogg ut. Förstrött. Vant. Lamt.

Luften kring mig blir så stor när jag väntar. Den blir så stilla när allt egentligen är klart för att trycka på play igen.

*Spritt, spritt*

Vad var det?

Var det sockerdricka igen?

Eller monstret jag fortfarande vaggar?

Vill egentligen inte sitta här och vänta i min röda soffa.

Tag mig i örat.

Ut.

Aaah!

Förväntan.

Skrap, skrap, skrap.

Pilli, pilli.

Skraaap, skrap, skraaap.

25, 25, 100 000.

Krafs, krafs, krafs.

Skrap, skrap.

50, 75.

Pillpillpillll.

Pill, borst, borst.

1 000 000, 1000.

Suck.

Skrap, skrap, skrap.

100.

Fortfarande chans på 25.

Skraaaaap...

100.

Nähepp.

Så klart.

Bara för skoj skull: Pillipilli...

Ingenting x 2...

...förutom en sorgkant som är sjukt svår att tvätta bort under tumnageln.