För ett par år sedan hände något besynnerligt på jobbet. Det togs ett inoficiellt beslut om att vi inte längre fick kramas. Tiderna var då nästan lika besynnerliga som beslutet och det mesta var inte riktigt bra. Det kokade och bubblade. Vissa försvann och andra kom till. Det känns fortfarande som om man måste se sig över axeln och vi får liksom en "jag svär att inte säga något"-tankebubbla ovanför huvudet ifall vi kramas. Vi behöver egentligen så oändligt många kramar på vår arbetsplats. Vi behöver varandra.

Igår bad den fina brunögda mig att jag idag skulle ge två speciella personer varsin kram från henne, eftersom hon inte själv kunde vara den kramande. En kram som betyder "jag förstår. jag känner. jag är ledsen. jag är med er. jag delar".

Den första personen berättade om gårkvällen och om hur hon tagit fram ett chokladhjärta som hon fått, hade hållit det i handen, hade vidrört det och suttit och tänkt. Hon tog emot kramen med ett mjukt mmm:ande, strök mig över armen, tackade, och jag kände hur den sjönk rakt in i henne.

Den andra personen reste sig upp med kraft och slog armarna om mig, så hårt, så hårt. Så länge, så länge. Jag kände hur hon började vibrera strax innan hennes styrka tyst brast. Hon släppte efter en liten aning och tog sedan om taget, som om hon behövde mer, och vi höll om varandra igen. Så ledsen, så ledsen. Så mycket hon behövde det. Vi släppte varandra, jag strök henne över armen och hon sade tack. Jag sade ingenting utan log mot henne, stängde dörren och gick.

Lilla fina brunögda vän, jag vill att du ska veta. Tänk om du hade haft möjligheten att själv få ge dem kramarna idag. Det var så vackert och det känns nästan som om jag stal något från dig. Jag hoppas att jag har lyckats förmedla kramarna så som du önskar att de vore förmedlade.

Tack för förtroendet.

Kram.

 

brownie

19 mars 2010 10:28

Älskade vän. Du stal inget alls från mig. Du gjorde nåt vackert. Huvudsaken var att kramarna kom fram för jag tror de behövdes. Vet du att jag inte ens visste om att det fanns ett sånt informellt beslut? Och vet du nåt mer?

Jag bryr mig faktiskt inte om det ;)

 

Silje

19 mars 2010 16:18

Du är fin. De behövdes, speciellt den andra.
Jag ska berätta hela krambeslutshistorien för dig någon gång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...