För ett par år sedan hände något besynnerligt på jobbet. Det togs ett inoficiellt beslut om att vi inte längre fick kramas. Tiderna var då nästan lika besynnerliga som beslutet och det mesta var inte riktigt bra. Det kokade och bubblade. Vissa försvann och andra kom till. Det känns fortfarande som om man måste se sig över axeln och vi får liksom en "jag svär att inte säga något"-tankebubbla ovanför huvudet ifall vi kramas. Vi behöver egentligen så oändligt många kramar på vår arbetsplats. Vi behöver varandra.

Igår bad den fina brunögda mig att jag idag skulle ge två speciella personer varsin kram från henne, eftersom hon inte själv kunde vara den kramande. En kram som betyder "jag förstår. jag känner. jag är ledsen. jag är med er. jag delar".

Den första personen berättade om gårkvällen och om hur hon tagit fram ett chokladhjärta som hon fått, hade hållit det i handen, hade vidrört det och suttit och tänkt. Hon tog emot kramen med ett mjukt mmm:ande, strök mig över armen, tackade, och jag kände hur den sjönk rakt in i henne.

Den andra personen reste sig upp med kraft och slog armarna om mig, så hårt, så hårt. Så länge, så länge. Jag kände hur hon började vibrera strax innan hennes styrka tyst brast. Hon släppte efter en liten aning och tog sedan om taget, som om hon behövde mer, och vi höll om varandra igen. Så ledsen, så ledsen. Så mycket hon behövde det. Vi släppte varandra, jag strök henne över armen och hon sade tack. Jag sade ingenting utan log mot henne, stängde dörren och gick.

Lilla fina brunögda vän, jag vill att du ska veta. Tänk om du hade haft möjligheten att själv få ge dem kramarna idag. Det var så vackert och det känns nästan som om jag stal något från dig. Jag hoppas att jag har lyckats förmedla kramarna så som du önskar att de vore förmedlade.

Tack för förtroendet.

Kram.

En natt utan jobb på jobbet kan ändå få mig att bli berörd. Ett mail som ställer en direkt fråga om tid som jag varken kan, eller ens ens vet om jag vill svara på. Skrivandet av ett litet svåruttalat sökord på google som i all sin välmening är oskyldigt och vetgirigt, men som med ens blir som ett lerigt handavtryck på en vit vägg. Det finns verkligheter där ute som är gyttjiga och stinkande. Och så finns det verkligheter som inte ens finns. Egentligen.