Jag tog henne med på en biltur. Det var ganska länge sedan hon fick åka bil nu. Förra gången låg hon i baksätet på en filt och tuggade på en godisring. Jag tänkte på när hon samma eftermiddag sprang av och an, fram och tillbaka på gården i den orangea solen medan jag målade en boddörr. Hon var som glänsande varm koppar. Sprängfylld av livslycka rusade hon ned till ån, hoppade ned, kravlade sig upp och sprang stänkande, med skinande ansikte, fram och blötte ned mig. Hon gjorde tjusiga krumbukthopp med kvarlämnade träklossar som hon låtsades hade fått eget liv och låg sedan och sov en stund på ett ljusblått lakan med mörkblått blomstermönster. Hon smakade på mogna hallon, krusbär och vinbär. Hallonen var godast. Men det var ganska länge sedan nu. Denna biltur låg hon i en intetsägande vit pappkartong i en brun papperspåse märkt med ett nummer och min fars uppgifter. Det kändes ändå bra på något sätt att få göra en resa tillsammans med henne igen. Helt lugn, utan smärta, sovande och med ett minne av just den sprängfyllda koppriga livslyckan väldigt närvarande. Hon är Snälla. Hon är saknad.