Jag kom nu i sista sömnsuckarna på vad som fattas på min gård. Det finns inga barn. Jag hör dem aldrig leka, tjoa och ropa. Det är ingen som tjafsar eller skrattar, ingen som fnissar eller gråter.

Jag bor på en jättestor gård där det kan eka mellan husväggarna. I mitten av gården finns en lekplats som ingen använder. En lekstuga som katterna stryker kring. En rutschkana där regndropparna åker.

Jag växte upp på en lika stor gård. Vi var ett helt gäng. Det var storkillarna i lägenheten ovanför, där de var så stora att de inte ville leka. Det var mina syskon och hela klanen av dagbarn. Det var barnen på översta våningen och det var barnen på "elvan och tolvan". Det gick en magisk gräns vid tolvan, men den fick ändå med de som bodde i huset nedanför. Vad som hände med barnen borton tolvan vet jag inte, men jag vet att de fanns. Kanske hade de sin egen stora gård.

Vi gungade, hängde i knävecken, åkte karusell, klättrade i träd, fick stickor i händerna av de gröna plastrepen som blivit gamla. Vi lekte i vattenpölar, gick tillsammans in till någon som hade skaffat tv-spel och hade alltid grönska på byxorna. Vi gick på upptäcksfärd till en annan gård, till "blodstenarna" (som egentligen hade röd sprayfärg på sig), till pulkabacken och till den stora rutchkanan som gick ännu snabbare om man kastade torr sand på den samtidigt som man åkte. Jag svarvade senare ett brännbollsträ på träslöjden. Vi slog bollar tvärs över gården och hittade på en eget slags brännboll där dagbarnen var löpare/fångare, rödtotten var brännare och så jag, som mest slog. Fram tills att en pappa kom ut och frågade varför inte Emil också fick slå.

Här ropar ingen mamma "Eeeeeemmaaaaa, det är maaaaaaat nuuuu!" och ingen Emma ropar "men maaammaaaa, inte nuuuuuu!" tillbaka. Ingen mamma ropar "Joooooeeeel, det är seeeeeent!" och ingen Joel lufsar besviket tillbaka hem.

Idag lät det som om en hel tågvagn med ungar åkte förbi. Det dundrade och ekade. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. De ropade, skrattade och skrek. Någon skällde på en annan för att denna gjort något som hade gjort ont. Och så dundrade de iväg igen. Jag hann precis titta ut genom persiennerna och se de tre sista barnen hoppa ned från en av ICA's lagervagnar och springa tillbaka till sin egen gård. Kom snart tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett inlägg till den som är in här och tittar om jag ibland uppdaterar, den som kommer att förstå detta. Att jag får ditt namn behöver inte beyda mer än att jag har någonting att kalla dig. Det blir bara vad du gör det till. Men jag tror ändå att det ...

Jag tänker ligga i min röda soffa och dricka upp det vin som finns kvar i glaset. Jag ska fundera på om jag verkligen borde rädda Brors katt och titta efter om det finns någon kompis till Klas någon stans, nu när Erik snart inte längre finns. Jag ska...

A, skulle du vilja lämna en @-adress i en kommentar till mig? Jag ska inte publicera. Jag vill säga en sak... ...

Vi brukade drömma tillsammans. Jag skulle bli veterinär. Det skulle hon också, och vi skulle bygga om morfars ladugård och öppna klinik. Det fanns inga som helst omöjligheter för oss och det var bara ett självklart faktum. Jag skrev till och med av l...

Allt sedan jag kan minnas var planen att min familj skulle ta över morfars gård en dag och jag minns mycket levande hur mamma och pappa planerade hur det skulle byggas om på toaletten och hur ett garage skulle fästas därinvid. Det bästa och ljusaste ...