Ibland önskar jag så knäppa saker att jag låser in dem i huvudet och de vidrör aldrig mina läppar. Då blir de aldrig stora och uppblåsta, och de kan aldrig spricka. I stället ligger de kvar där inne. Men de nöter lite. De gnuggas mot nervbanorna för varje steg jag tar. Jag skakar lite på huvudet så att de byter plats och sedan går jag vidare tills de nöter igen. Tillslut får jag väl självförvållade ärr och förhårdnade hjärnvindlingar. Det är lite tråkigt.