Jag ogillar sublimiteter i verkligheten. De är så lätta att missa. Det är så lätt att missta. Det är så lätt att mista.

Dörrar öppnas, folk går igenom och stänger dem kring sig för att stanna en stund. Därefter öppnas ibland en annan dörr. Vissa stänger inte efter sig när de går. Det kan upplevas störande eftersom det kan börja dra.

Ibland står dörren bara där framför en, helt magiskt. Ibland får man kämpa för att söka reda på den själv och ibland byggs den av andra människor.

Det har blivit mig givet att kunna bygga en dörr. En mörkröd dörr, för i mitt huvud är de alltid mörkröda. Jag sitter med ritningarna och materialet och det är min vilja som styr dess existens. Jag måste fundera. För hur skulle det egentligen bli?