Jag inbillar mig den som en sorts tröskel. Att klivet bortom den ska leda mig genom en tjock vägg av kallt vatten som sköljer dammet ur ögonen på mig och skakar mig vaken. Som får mig att med öppen mun och uppdragna axlar dra djupt efter andan. Som får mig att känna mig mer fylld och klar. Men det är inte säkert. Kanske kommer det inte något vatten. Kanske finns det bara det vanliga där bortom tröskeln. Kanske tillskriver jag den för mycket. Kanske finns ingen tröskel. Om så är fallet behöver jag en pilgrimsresa. På endera sätt.

Natten förflyter. Det gör den alltid.