I förrgår tog jag med mig små klibbiga knopphattar in på passagerarsidans golv. Idag tittade jag ut genom fönstret och mötte en syn jag kände igen. För precis ett år sedan postade jag det här inlägget om mina kära kanelträd. Skillnaden är att dagen bjuder på regn, att de nyutsprungna löven är aningen mindre och att grillardagen var igår. Hela min "by" kokade av glada studenter, lekande i den så kallade "ryssvärmen".

Om jag gör ett bokslut för det gångna året nu i stället för det nyår som passerade så har det ändå hänt mycket i allt det stillastående. Återskapandet av närheten, Lillaro, en ny vän, en bror som flyttade in och sedan ut igen, en utlandsresa... Kanske hade jag önskat att jag fick ro, men det var så här det blev. Kanske hade jag önskat mer för detta år, men det var så här det blev. Kanske på grund av sockerdrickan. Jag är trött på den.

Det kanske är tid för att bestämma sig. Bara. Helt enkelt.

(Igår byggde jag den röda dörren. Vi får se om det kommer någon därigenom).