När hans mor flyttade ut ur Byn och in till Stan lämnade hon kvar näst intill allt. Därtill hörde gårdens hund. Vi adopterade varandra som familj genom ett enda ögonkast och hon blev en av mina bästa vänner. Tösen var redan då gråhårig, även om det inte syntes bland alla vita strån och jag tyckte att hon var värd att skämma bort. Med hennes respektabla pensionärsålder var det fullt lagligt att tigga vid köksbordet och gå ut närhelst man ville. Jag brukade sitta på köksgolvet med henne liggande på rygg och klappa på hennes allt mer tumörstinna mage. Som hon njöt.

Jag saknar den knarrande korgen där hon alltid låg och hennes små klor som trippade och småhoppade för att väcka mig, för att släppa ut henne på morgonen. Hennes hundröst som var så speciell eftersom hon var fullständigt stendöv och hur hon ändå satt och lystrade. Jag undrade ibland vad hon hörde. Jag saknar att klappa henne på den kala fläcken på korsryggen, där Han råkade köra över henne en gång för tusen år sedan. Hennes fnysningar och rusningar mellan ytterdörr för att komma ut och ytterdörr för att komma in. Kraschandet av torrfoder och hur hon blev som valp igen när jag plockade fram de trick hon kunde när hon en gång var ung. Det stora leendet hon hade när hon satt i motorbåten på väg till ön och det bakåtvikta högerörat på det nedsänkta huvudet, när hon kom lufsande mot mig. Glädjeyran hon hade när vi tillslut lyckades väcka henne ur sömnen genom att våldsamt stå dunka på hundkojan när vi kom hem från jobbet. Promenaderna uppför berget och hur vacker hon var när hon stod där, högst uppe på en sten, och blickade ut över sitt rike. Över Byn.

I en annan familj var det en femåring som blev min närmaste vän. I denna familj var det hon. Det är mycket att sakna och mycket att minnas, med ett leende och drömmande ögon.

Lite mellanmangel. När det begav sig lät det riktigt brutalt.

Linkin Park - With You

Det var egentligen meningen att vi skulle bo i den mindre granngården. Det var märkligt att överge den lilla drömvärld jag hade hunnit bygga upp för att sedan flytta in i Hans barndomshem, speciellt när allt redan var klart. Rotat. Allt var möblerat och inbott, mörkbrunt och pausat i tiden. Granngården fick säljas och rensas, och drömmarna demonterades. Detaljer fick bäras till det stora huset och det var en orolig tid av bedövande trötthet. Jag misslyckades med att skapa någonting eget ur allt och alla steg i rätt riktning gick genom ett hav av gårdagens havregrynsgröt.

Från början, i granngården, lyckades jag älska byn. Dess avskildhet. Sjöns kalla spegel och solnedgångarna från öns trädäck. Höstens murrighet och stigarna den lilla hunden hade trampat upp. Vinterns idyllandskap och guldkanterna i eftermiddagssolen.

Men det stövlades in allt för mycket. Det inkräktades och önskan att förändra var för stel i ryggen, så det mesta av förälskelsen försvann. Avdunstade. Jag klarade inte av att vinterbona, att hitta igen grodden av egen trygghet och delaktighet och jag blev inte riktigt hörd. Så, jag ställde mig lite utanför och skaffade en dörrmatta som välkomnade med "Oh shit, not you again". Lite på skoj, men mest på allvar.

En sommar, ute på ön, fick jag andnöd och flydde. Jag bönföll honom att följa med mig och Han gick med en liten bit. Så långt de längsta grenarna i trädkronan kunde nå utan att tunnaste rot rubbades ur läge. Inte längre, men tillräckligt.

Den följande sommaren satte jag knappt min fot på den oasfalterade vägen. Jag orkade inte med att åter igen känna mig som ett inslag i något som inte var mitt. Orkade inte med myrkrypningarna som kom nattetid eller paniken när någon knackade på dörren. För de klev alltid, alltid in, vare sig jag ville eller inte. Med eller utan dörrmatta.

Så blev det Hans by och Min by. Närgränsande ligger de andra byarna som vi har gemensamt. Vi böjer och tänjer oss och sträcker våra grenar mot varandra, och de lyckas ändå alltid nå varandra, på något sätt, om än med viss möda ibland. Jag har hört att träd lever i symbios i en skog. Sådana är vi, även om vi står lite glest i just vår dunge.