Jag träffade en före detta kollega i omklädningsrummet. Hon var lika glad och trollikt söt som vanligt där hon höll på att packa in sig i sina egentillverkade stickade plagg. Vi konstaterade att det var länge sedan vi sågs och jag kom på att fråga henne om vad hon skrivit om i sin magisteruppsats.

När vi skildes åt bland alla minusgrader tryckte jag ned cykelhjälmen över ett huvud som nästan fanns bland de små stjärnorna ovanför, av genuin glädje och stolthet, för det arbete hon har gjort. Tänk att få hitta en alldeles egen nisch. Helt outforskad. Precis framför sig i ett litet skälvande paket. Med ett furiöst engagemang inom bröstkorgen och alla känslor nära ytan.

På förmiddagen väckte jag mig själv genom att skratta högt i sömnen. Det var roligt.