Som vanligt ber jag er som har känsliga öron att inte klicka på följande video. Jag har talat om mitt "nästa liv" förr, och det gäller fortfarande. Då ska jag bli hårdrockare på riktigt och inte bara stå i publiken och nicka. Kick ass. Ned i smyckeskrinet.

As I Lay Dying - Nothing Left

Utsidan är näst intill evig. Genom fönstergluggarna tittar det stora, bruna huset ut på gården och ser, som i slow motion, hur syrénbusken förvandlas till ett träd och hur de svarta vinbären, år efter år, faller som näringsrikt regn mot marken utan att tas tillvara på annat sätt. Årstiderna växlar i takt med en blinkning och över en höst är grusvägen asfalterad. Gården mitt emot flagnar och leksakerna tas, allt eftersom barnen växer, in från gräsmattan och byts ut mot tonårspojkens fimpar. Björkarna växer i kapp med granarna, och allt annat är som det alltid är. I skogen sover en god vän i sin korg, under en av sina stigar, invid trädet Han klättrade i som liten. Evigt är det.

Insidan är som ett fotografi av Hans barndoms hem. Det bruna och vita leker tafatt mellan tapeternas medaljonger och det brunorangea flammar mellan årsringarna i furun. De mörka plastmattorna saknar barnens bara fötter, nu när de sällan befinner sig på samma ställe längre och har blivit så många storlekar större. Konstruktörerna - drömmarna - har sedan länge gått skilda vägar och allt står som ett monument för familjelyckan som en dag, helt plötsligt, bara upphörde. Det röda och gröna på översta våningen fick aldrig se de handelsresande som skulle inhysas och låter de långsamma höstflugorna vila en stund innan de dör, med blicken fäst mot samma håll som huset själv. Dit, ut.

Han har sällan tid att stryka bort de senaste månadernas damm från möblerna och lika sällan det lager av papper som köksbordet samlar. Det gamla kontoret samlar i sin tur på betalda räkningar och dryckesglas, tvättstugan på otvättade kläder och allt ligger kvar där det blir lagt. Köksklockan fångade treslaget och valde att stanna just där. Önskningarna och förhoppningarna virvlar upp när Han rör sig här igenom, men de lägger sig sedan ned tillsammans, som ett flor, i väntan på att tiden ska komma förbi och väcka det ur sömnen med sin allomfattande hand. Han går igenom och hoppas att en dag, i farten, fånga någon virvel i sin hand. Under tiden fortsätter allt att bara vara så som det är. Klockan tre.