Vi köpte ljus och satte oss i bilen. Efter fem mil tände vi det första på en gammal och mörk familjegrav. Det var en liten kyrkogård, utan någon fin kyrka, och på de flesta andra gravar lyste redan ljus. Jag borstade bort lite snö från familjenamnet och dammade av järneken. Den lilla ängeln lystes upp av ljuset, vi sade hej, hälsade från min syster och åkte vidare.

Efter tre mil tände vi det andra på ännu en mörk grav. Kyrkan tornade belyst och vit strax där ovanför och många ljus fladdrade i den lilla vinden. Vi förundrades över hur snabbt tiden går medan vi borstade fram ljungen som fick tjäna som lågans lä. Jag skänkte också en tanke till en liten pojke, som jag en gång kände, som slogs med drakar. Jag jagade ett kvitto, som jag aldrig hann ifatt, över parkeringen innan vi åkte vidare.

Efter fem mil tände vi det tredje på ytterligare en mörk grav. Under snön kände jag stenarna som jag och pojken med den lilla, knutna handen arrangerade för två år sedan. Under hela resan hade vi talat om en mycket vacker människa och det kändes skönt att vi hade beslutat att åka dit. Det är där jag känner mig som mest nära. Det var vackert med alla lågor på den kuperade kyrkogården och i den gamla träkyrkan sjöng en kör för en handfull åhörare. Vi strök handen över den vita, släta ytterväggen, gick mot bilen och åkte hem.