Gammalt svenskt typsnitt är onekligen något av det vackraste som finns i bokväg, även om man ibland måste klura lite på vad det egentligen står i texten.

Jag är förtjust i alla vackra versaler och i den gammeldags gemenen k. Den är som ett t med en liten kungakrona på toppen, och ck som ett d med samma krona. Så högtidligt! Skillnaden i utseende mellan f och f (s) är knapp, förutom att f har båda sina fågelvingar kvar.

Jag har förstått att svenskan tidigare hade dubbel-s (såsom tyskans "B med svans") och "vanliga s" som skrevs både som f och s. Om ett ord slutade med ett uttalat s verkar vårt s skrivas ut, medan det i övrigt mestadels användes f. Varför skrivs ordet massan ut som masfan och inte med dubbel-s? Kanske för att dubbel-s endast kan användas i slutet av ett ord, såsom s. Det verkar också som att vissa sammansatta substantiv, till exempel ugnsvärme tilläts skrivas med s, medan karamellfkopan och ftenfkivan skrevs med f.

Mysterierna är många. Sockerkaka kunde lika gärna vara Godertata.

Här är i alla fall receptet på en riktig gammal hederlig sockerkaka ur Gustava Björklunds kokbok för husmödrar, från 1895 (tolfte upplagan), utan diskrimination av s:en!.

1611. Sockerkaka.

22 äggegulor röras med en spade en god halftimme, då 56 ort (238 g) rifwet socker ilägges och sedan 25 ort (106 g) godt hwetemjöl, som blifwit torkadt: derefter wispas 11 ägghwitor till skum och hopröras helt sakta med smeten, som genast hälles i en smord form och sättes i ugnen. Sockret bör wara wäl smält, innan mjölet iröres. Blandningen kan äfwen hällas i papperslådor, hwila då öfwersiktas med fint socker.

Om någon skulle få för sig att göra denna kaka, hör av er till mig och berätta hur den blev.